Ensidighetens triumf i klimatrapporteringen När EU-kommissionen presenterade sina nya klimatmål fram till 2040, blev det återigen tydligt: klimatjournalistiken i Sverige drivs numera av indignation, inte information. Det enda som hörs i rapporteringen är kritik – från en miljöparti-liknande centerpolitiker. Varken de som drivit på för mer realistiska mål eller de som välkomnar den nya balansen ges en röst.

Att klimatmålet på 90 procents minskning till 2040 dessutom är juridiskt bindande nämns knappt. Inte heller får läsaren veta att de så kallade ”kryphålen” i själva verket är mekanismer för klimatnytta i länder där utsläppsreduktioner är billigare och mer effektiva – en princip som varit central i FN:s klimatramverk sedan Kyotoprotokollet.

Vad kallas det när bara ena sidan får höras? I Aftonbladets bevakning är Emma Wiesners kritik det enda perspektivet som lyfts fram. Inga kommentarer från EU-kommissionen. Inga synpunkter från forskare som ser klimatflexibilitet som en effektiv del av verktygslådan. Och framför allt: ingen med annan ideologisk uppfattning får förklara varför mer pragmatism behövs i klimatpolitiken.

Det är ett journalistiskt haveri – och ett demokratiskt problem.

Kompromiss eller katastrof? EU:s klimatmål till 2040 är fortfarande bland de mest ambitiösa i världen. Men klimatpolitiken är inte en tävling i att ha högst ambitioner – det handlar om vad som faktiskt fungerar. Målet på 90 procent innebär fortsatt dramatisk omställning av Europas energi-, transport- och industrisystem – men ger också utrymme att minska utsläpp globalt där insatserna ger mest effekt.

Att kalla detta för ”fifflande” eller ”svek” – som Wiesner gör – är inte bara en värdering. Det är en politisk tolkning. Och sådana ska inte stå oemotsagda i nyhetsrapporteringen.

När journalistiken blir megafon Den här typen av rapportering är inte unik. I fråga efter fråga får bara den mest alarmistiska och auktoritära rösten höras. Det är som om klimatjournalistiken tappat förmågan att spegla att det finns seriös, vetenskapsförankrad oenighet om metoder, prioriteringar och avvägningar.

Det handlar inte om att ifrågasätta klimatförändringarna – det handlar om att tillåta debatt om hur samhället bäst svarar på dem. Det är en avgörande skillnad som journalistiken borde känna till.