Uppgifter om särbehandling väcker kritik Uppgifter om att den misstänkte mördaren Vilma Andersson ska ha fått en egen avdelning på Rättsmedicinalverket i Huddinge har väckt starka reaktioner – inte minst internt. Enligt Expressen ska Andersson disponera en hel avdelning med tv-rum, Playstation, kök och egen balkong.
Åtgärden uppges vara en säkerhetslösning. Motiveringen är att den misstänkte är så medialt känd att han annars riskerar att bli misshandlad av andra klienter under den rättspsykiatriska undersökningen.
Säkerhet eller särbehandling? Rättsmedicinalverket kommenterar inte enskilda ärenden, vilket är begripligt. Men uppgifterna aktualiserar ändå en principiell fråga: var går gränsen mellan nödvändiga säkerhetsåtgärder och faktisk särbehandling?
Enligt uppgifter ska anläggningen normalt rymma två avdelningar med omkring 13 klienter vardera. Att en misstänkt ensam disponerar en hel avdelning beskrivs av personer med insyn som mycket ovanligt och har, enligt samma uppgifter, skapat irritation bland personalen.
Likhet inför systemet är avgörande Den svenska rättsstaten bygger på principen om likabehandling. Även när frihetsberövade personer bedöms utgöra särskilda säkerhetsrisker måste åtgärderna vara proportionerliga, transparenta och möjliga att förklara – åtminstone i generella termer.
När uppgifter om “fritidsgårdsliknande” förhållanden cirkulerar riskerar förtroendet att skadas, oavsett om beskrivningarna är helt korrekta eller ej. Det gäller i synnerhet i ett uppmärksammat fall där allmänhetens blickar redan är riktade mot rättsväsendet.
Restriktioner ändrar inte helhetsbilden Samtidigt framhålls att Vilma Andersson har fulla restriktioner och endast får en timmes isoleringsbrytande åtgärder per dag. Det är en viktig uppgift som nyanserar bilden. Men den tar inte bort kärnfrågan: varför just denna lösning valts, och om den står i rimlig proportion till hur andra klienter behandlas i liknande situationer.
Att personal enligt uppgift reagerar negativt är i sig ett varningstecken. Rättspsykiatrin är en verksamhet där legitimitet och intern tillit är avgörande – både för säkerheten och för kvaliteten i bedömningarna.
Rättsstatens trovärdighet prövas i det lilla Detta handlar inte om medkänsla med en misstänkt gärningsperson, och inte heller om att förringa behovet av säkerhet. Det handlar om något mer grundläggande: att staten även i extrema och känslomässigt laddade fall förmår agera konsekvent och förutsebart.
När systemet uppfattas som godtyckligt, eller som mer mån om att hantera medial exponering än om principer, riskerar det att underminera förtroendet – inte bara för rättspsykiatrin, utan för rättsstaten i stort.
