En institution som skulle vara självklar Den svenska äldreomsorgen har länge betraktats som en av välfärdsstatens mest grundläggande funktioner. Tanken att människor som inte längre klarar vardagen ska mötas av trygghet, värdighet och omsorg har varit djupt förankrad över blockgränserna i mer än ett sekel.

Just därför väcker de allt tätare larmrapporterna sådan oro. Det som tidigare sågs som enstaka missförhållanden framstår i dag som återkommande symtom på ett system som tappat kontrollen.

Larm som inte längre går att bortförklara Under senare år har rapporter om vanvård, övergrepp och grova arbetsmiljöproblem blivit allt vanligare. Lex Sarah-anmälningar vittnar om äldre som lämnas i smuts, utan tillsyn eller korrekt smärtlindring. Samtidigt har hundratals polisanmälningar om sexualbrott inom hemtjänsten upprättats på bara några år – med bedömare som varnar för ett betydande mörkertal.

Som vi tidigare rapporterat om i Merita är detta inte isolerade händelser. Nya fall fortsätter att uppdagas, ofta först efter medial granskning eller ingripanden från polis och tillsynsmyndigheter.

När arbetsmiljön kollapsar drabbas de boende Flera av de senaste avslöjandena handlar inte bara om enskilda brott, utan om verksamheter där arbetsmiljön helt brutit samman. Interna konflikter, hot, trakasserier och ren skadegörelse bland personal har lett till väktarbevakning dygnet runt på vissa boenden.

Att i det läget försäkra anhöriga om att “det inte finns anledning till oro” framstår som verklighetsfrånvänt. När personal inte klarar att fungera tillsammans påverkas omsorgen oundvikligen – oavsett hur lugnande pressmeddelanden formuleras.

Övergrepp där skyddet borde vara som starkast Särskilt allvarliga är uppgifterna om sexuella övergrepp mot äldre, ibland av dem som anställts för att ge vård. Det rör sig om personer som ofta saknar möjlighet att värja sig, anmäla eller ens bli trodda.

Att misstänkta gärningspersoner i vissa fall tas ur tjänst men behåller lön förstärker bilden av ett system där ansvarsfördelningen är oklar och där skyddet av organisationen riskerar att gå före skyddet av de äldre.

Ett problem bortom höger och vänster Det är frestande för politiker att reducera frågan till driftform – privat eller offentlig. Men mönstret går igen oavsett huvudman. Problemen är strukturella: bristande ledarskap, svag uppföljning, otydligt ansvar och en organisation som i praktiken inte klarar sitt uppdrag.

När en samhällsbärande institution börjar fungera först efter skandaler, polisanmälningar och medial uppmärksamhet, är det inte längre fråga om olycksfall i arbetet.

Behovet av en genomlysning – på riktigt Allt fler röster efterlyser nu en nationell genomlysning av äldreomsorgen: hur omfattande problemen är, vilka mekanismer som möjliggjort dem och varför varningssignaler ignorerats så länge. Utan en sådan riskerar utvecklingen att fortsätta i det fördolda – tills nästa larmrapport.

Frågan är inte om Sverige har råd att ta tag i äldreomsorgen. Frågan är om vi har råd att låta bli. För i slutänden handlar det om något mycket grundläggande: om förtroendet för att samhället finns där när människor är som mest beroende av det.