Socialdemokraten Lawen Redar skriver gripande om Fadime Sahindal och segregationen i Sverige. Men mellan de moraliska formuleringarna och sociologiska referenserna väcks en grundläggande fråga: Är det verkligen svenskarnas ansvar att assimilera andra – eller att hantera konsekvenserna av att det inte sker?

I en ny debattartikel i Expressen lyfter Lawen Redar fram Fadime Sahindals liv och död som en symbol för en integrationspolitik som aldrig förmådde göra det den borde. Det är en stark text. Och ändå är det något som skaver.

För trots erkännandet av att invandring och segregation bidragit till hedersförtryck och isolering, är det den svenska majoritetens ansvar som återigen lyfts fram. Redar citerar Fadimes riksdagstal där hon önskade att "samhället hade tagit sitt ansvar" – som om Sverige hade förpliktelser gentemot en parallellkultur där fäder mördar sina döttrar för att de vill vara fria.

Välvillighet som förväxlas med ansvar Att Fadime var modig råder det inga tvivel om. Men frågan kvarstår: varför är det den svenska befolkningens skyldighet att korrigera brister i värdegrund, lojalitet och frihetsideal hos individer som själva valt att bosätta sig i Sverige?

I Redars värld är det samhället – inte de invandrade själva – som bär huvudansvaret för att integrationsprocessen går snett. Svenska myndigheter borde ha gjort mer, svenska politiker borde ha förstått tidigare, svenska arbetsgivare borde ha ställt fler krav.

Men var finns motkraven på individen, på familjen, på den kultur och de religiösa föreställningar som format hedersförtrycket från början?

Ska vi bygga framtiden på skuld eller krav? Redar erkänner att jobb inte räcker för integration. Det har Fadime också sagt. Men i stället för att förespråka assimilation – att de som kommer hit anpassar sig till ett nytt lands värderingar – antyder Redar att det är Sverige som behöver förändras. Det är ett märkligt budskap från ett parti som säger sig stå upp för frihet, jämställdhet och demokratiska värden.

Samtidigt noterar Redar att 700 000 personer lever i utsatta områden. Men hon frågar inte varför dessa områden är utsatta. Hon talar om trångboddhet och fattigdom, men nämner inte klankultur, parallellsamhällen eller religiös extremism. Hon erkänner segregationens konsekvenser, men inte de värderingar som hindrar integrationen.

Ett land kan inte bära två parallella system Redars artikel berör, men väjer för det centrala: det är inte staten som skapat islamismen, hedersförtrycket eller klansamhället – och det är inte staten som ensam kan lösa det. En fungerande integration kräver att man gör upp med det man lämnar bakom sig. Det kan bara de nyanlända själva göra.

Frågan är alltså inte hur mycket mer ansvar svenska myndigheter ska ta. Frågan är om vi som samhälle ska fortsätta lägga ansvaret på oss själva – eller börja kräva ansvar av andra.