Europa lyssnade inte – nu är notan här Ett år efter att USA:s vicepresident JD Vance höll sitt uppmärksammade tal i München menar Malin Ekman i Kvartal att Europa fortfarande famlar mellan indignation och beroende.

Talets kärna var enkel men provocerande: om europeiska ledare fruktar sina egna väljare och kompromissar med yttrandefriheten finns det begränsat vad USA kan göra för att rädda alliansen. Från amerikanskt perspektiv handlade kritiken inte bara om låga försvarsanslag – utan om värderingar.

Ekman beskriver hur mottagandet i Europa snarare präglades av sårad stolthet än av självrannsakan.

En kritik som träffade en öm punkt I talet lyfte Vance exempel som annullerade val i Rumänien, inskränkningar kring yttrandefrihet, polisinsatser mot medborgare för nätinlägg och EU:s lagstiftning mot så kallat hatiskt innehåll. Poängen var att Europa – som gärna framhåller sig som demokratins och frihetens hemvist – riskerar att urholka just dessa principer.

Reaktionen blev, enligt Ekman, mer en moralisk tillbakastuds än en intellektuell prövning av argumenten. Det var inte så mycket innehållet som upprörde – utan avsändaren och administrationen han representerade.

Här uppstod en låsning: Europa såg USA som moraliskt komprometterat. USA såg Europa som självbelåtet och verklighetsfrånvänt.

Försvarsvilja – men fortsatt ambivalens Under året som gått har Europa ökat sina försvarsanslag och talar mer om strategisk autonomi. Samtidigt är beroendet av USA i säkerhetspolitiken påtagligt – inte minst i relation till kriget i Ukraina.

Ekman beskriver en dubbelhet: hård retorik offentligt, större pragmatism i slutna rum. Enligt uppgifter hon hänvisar till är europeiska företrädare mer benägna att erkänna poänger i den amerikanska kritiken bakom kulisserna än i offentligheten.

Det gäller särskilt frågan om Europas långsiktiga utveckling – svag tillväxt, demografisk nedgång, migrationsrelaterade spänningar och en politisk elit som på flera håll är ifrågasatt.

Självbilden som hinder Ekman menar att Europas svåraste uppgift inte är att bemöta USA – utan att göra upp med sin egen självbild. Att hänvisa till amerikanska brister som motargument förändrar inte Europas egna problem.

Den hållningen har dock mött kritik. Journalisten Jenny Strindlöv menar att Ekman är välvillig i sin tolkning av Trumpadministrationens motiv och alltför kritisk mot Europas reaktioner. Hon pekar på skillnader i hur auktoritära tendenser tar sig uttryck på respektive sida av Atlanten och varnar för att okritiskt återge amerikanska talepunkter.

Spänningen mellan dessa perspektiv illustrerar den större konfliktlinjen: är Vances tal en nödvändig väckarklocka – eller en del av ett politiskt maktspel där Europa förväntas böja sig?

En svårare fråga än indignationen Oavsett hur man värderar Trumpadministrationen är Ekmans huvudpoäng att Europas problem inte försvinner genom att de relativiseras.

USA:s brister förminskar inte Europas.

Europa står inför strukturella utmaningar – ekonomiska, demografiska och säkerhetspolitiska. Frågan är om indignation över amerikansk retorik blivit en bekväm genväg för att slippa en mer obekväm diskussion om den egna utvecklingen.

Den debatten har bara börjat.