Jämställdhetsmyndigheten växer – men vem granskar resultatet? I en uppmärksammad tråd på X pekar debattören rektor Hamid på hur Jämställdhetsmyndigheten snabbt har vuxit sedan starten. Från cirka 70 anställda vid bildandet till omkring 135 några år senare.

Utvecklingen väcker frågor – inte minst eftersom myndighetens uppdrag aldrig varit tydligt avgränsat, och eftersom det saknas en bred offentlig diskussion om vad denna personalökning faktiskt har lett till.

Var finns resultaten? Liknande frågor lyfts av debattören Daniel Schatz, som undrar hur en myndighet som svällt så kraftigt kan undgå seriös uppföljning.

Han pekar särskilt på två problem:

  • att myndigheten på kort tid nästan fördubblat sin personalstyrka
  • att resultaten av verksamheten är svåra att identifiera och utvärdera

Till detta kommer en mer principiell invändning: Jämställdhetsmyndigheten uppvisar enligt offentliga uppgifter en påfallande skev könsfördelning bland sina egna anställda. En myndighet som är satt att främja jämställdhet klarar alltså inte ens att leva upp till sina egna grundprinciper internt.

Ett system som belönar tillväxt – inte effektivitet Fallet illustrerar ett större strukturellt problem i svensk statsförvaltning. När nya myndigheter väl har skapats finns starka incitament att växa – men nästan inga mekanismer som belönar återhållsamhet, effektivisering eller avveckling.

Uppdrag breddas, samordningsroller skapas och nya ”strategiska” ansvarsområden motiverar fler tjänster. Däremot ställs sällan frågan om myndigheten fortfarande behövs i sin nuvarande form – eller alls.

Bara ett parti vill lägga ned myndigheten Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att den politiska debatten i stort sett är tyst. Såvitt Merita kan bedöma är det endast ett parti som tydligt och konsekvent driver linjen att lägga ned Jämställdhetsmyndigheten: Medborgerlig Samling.

Partiet menar att jämställdhet inte kräver en egen statlig myndighet med växande byråkrati, utan bör hanteras inom ramen för befintliga institutioner – med tydligt ansvar, uppföljning och rättsstatliga principer.

Frågor som kräver svar Oavsett politisk hemvist kvarstår flera obesvarade frågor:

  • Varför växer myndigheten så snabbt?
  • Vad har skattebetalarna fått tillbaka?
  • Hur kan en jämställdhetsmyndighet acceptera intern snedfördelning?
  • Och varför är viljan att ens diskutera nedläggning så begränsad?

Så länge dessa frågor inte ställs öppet kommer talet om att ”banta myndigheter” att förbli just det – retorik utan konsekvenser.