Ett obekvämt samarbete – vänstern och islamismen på kollisionskurs I samband med installationen av New Yorks nye borgmästare Zohran Mamdani har en debatt blossat upp långt utanför stadens gränser. Inte primärt om lokalpolitik, utan om något större: relationen mellan den västerländska vänstern och politisk islam. En uppmärksammad tweet från debattören Dan Burmawi sätter ord på det många noterat men få formulerar öppet – att det finns ett ideologiskt samspel som samtidigt rymmer en inbyggd konflikt.

En allians byggd på motstånd mot väst Burmawis tes är drastisk men inte lösryckt: att delar av vänstern och islamistiska rörelser i dag förenas i sin kritik av den västerländska, liberala samhällsmodellen. För vänstern handlar det om att rasera det man uppfattar som ett förtryckande, historiskt maktsystem präglat av kolonialism, kapitalism och ”vita normer”. För islamistiska aktörer handlar det om att ersätta detta system med ett religiöst ordnat samhälle, där individens frihet underordnas gudomlig lag.

Det gemensamma målet är inte detsamma – men fienden är gemensam.

Toleransens asymmetri I praktiken har detta skapat en märklig asymmetri. Vänstern försvarar ofta religiösa uttryck och rörelser i toleransens namn, även när dessa står i direkt konflikt med värden som feminism, hbtq-rättigheter och sekularism. Kritiker av islamism avfärdas som ”islamofober”, medan islamistiska aktörer kan agera inom akademi, civilsamhälle och politik utan att granskas med samma skärpa som andra ideologiska rörelser.

Detta är inte ett uttryck för tolerans i klassisk liberal mening, utan för selektiv blindhet.

Mamdani som symbol, inte orsak Zohran Mamdani är i sig inte orsaken till denna konflikt, men han har blivit en symbol för den. Hans politiska positionering – där radikal vänsterpolitik kombineras med religiös identitetsretorik – illustrerar hur gränser suddas ut mellan progressiv aktivism och värdekonservativa religiösa miljöer. Reaktionerna på hans installation visar hur laddad denna kombination blivit, inte minst i ett USA där kulturkriget redan är intensivt.

En konflikt som inte kan döljas för evigt Burmawis mest kontroversiella påstående är att denna allians är dömd att spricka. Inte för att vänstern plötsligt skulle bli mer konservativ, utan för att islamistiska ideologier i grunden inte accepterar progressiva kärnvärden. De tolererar dem så länge det är taktiskt användbart – men inte som slutmål.

Här finns en poäng som förtjänar att tas på allvar, även om den uttrycks polemiskt: idéer som bygger på religiös absolutism och idéer som bygger på ständig normupplösning kan samexistera kortsiktigt, men inte långsiktigt.

Det verkliga problemet: oviljan att tala klarspråk Det kanske mest slående är inte tweetens hårda formuleringar, utan hur lite av detta som diskuteras öppet i etablerad offentlighet. Mainstreammedia rapporterar gärna om högerextremismens hot, men undviker konsekvent att analysera islamistiska rörelser i politiska termer – särskilt när de samspelar med vänsteraktivism.

Resultatet blir en offentlig debatt som saknar språk för att beskriva det som faktiskt sker.

Ett värderingskrig, inte ett kulturkrig Det som nu utspelar sig är mindre ett ”kulturkrig” än ett värderingskrig. Det handlar om huruvida västerländska samhällen ska försvara sina grundläggande principer – yttrandefrihet, jämställdhet, sekularism – även när hotet kommer från rörelser som tillfälligt klär sig i minoritets- eller rättviseretorik.

Att peka på detta är inte rasism. Det är politisk analys.

Och den konflikten, hur obekväm den än är, kommer inte att försvinna genom tystnad.