När vänstern väljer sina offer Den svenska vänsteraktivismen utger sig för att försvara universella mänskliga rättigheter. I praktiken gör den raka motsatsen. Förtryck fördöms selektivt, solidaritet delas ut efter ideologisk lämplighet – och världens värsta diktaturer ursäktas, relativiseras eller aktivt försvaras när de råkar befinna sig på ”rätt sida” av den politiska kartan.

Detta är inte ett olycksfall i arbetet. Det är ett systemfel.

Förtryck är fel – men bara ibland I den vänsteraktivistiska världsbilden är förtryck i grunden inte problemet. Problemet är vem som utövar det. När väst, USA eller Israel kan utmålas som ansvariga mobiliseras protesterna snabbt och högljutt. När socialistiska, islamistiska eller anti-västliga regimer begår övergrepp, sänks rösten. I vissa fall vänds indignationen till sitt motsatta: försvar.

Detta mönster återkommer gång på gång. Regimer som systematiskt fängslar oppositionella, torterar politiska motståndare och krossar fria medier möts inte av samma vrede – så länge de kan placeras i ett anti-imperialistiskt narrativ.

Aktivism som ursäktar maktmissbruk Det är här vänsteraktivismen blir direkt skadlig. Genom att relativisera övergrepp bidrar den till att normalisera dem. Genom att flytta fokus från offren till geopolitiken reduceras verkliga människor till brickor i ett ideologiskt spel.

Detta är inte solidaritet. Det är cynism.

I praktiken innebär det att vänstern gång på gång ställer sig på maktens sida – så länge makten bär rätt symboler och använder rätt retorik.

En ideologi som aldrig gjort upp med sitt arv Att detta sker är knappast förvånande. Den svenska vänstern har aldrig fullt ut gjort upp med sitt historiska arv. Kommunismens sammanbrott innebar inte ett moraliskt bokslut, utan en retorisk ompaketering. Orden ändrades. Grundinställningen levde vidare.

Fascinationen för stark stat, ”folkets” ledare och kollektivets företräde framför individen finns kvar. Därför upplevs auktoritära regimer inte som ett hot – utan som ett alternativ. Därför blir liberala demokratier ständigt misstänkliggjorda, medan diktaturer ges förklaringar, kontext och förståelse.

Högerns utgångspunkt är en annan Från ett frihetligt högerperspektiv är detta djupt problematiskt. Individens fri- och rättigheter är inte förhandlingsbara. De gäller oavsett om förtrycket sker i Washington, Moskva, Teheran eller Caracas. Mänskliga rättigheter är inte ett politiskt verktyg – de är ett moraliskt minimum.

När vänstern gör dem till ett medel i sin ideologiska kamp, undergräver den själva grunden för ett fritt samhälle.

Konsekvenserna märks även i Sverige Denna selektiva indignation spiller också över på svensk politik. Den bidrar till en offentlighet där extremism ursäktas, där terrorromantik relativiseras och där hat mot liberala demokratier normaliseras – så länge det paketeras i rätt slagord.

Det är ingen slump att samma rörelser som relativiserar diktaturer utomlands ofta visar ett förakt för västliga institutioner, rättsstat och yttrandefrihet på hemmaplan.

Ett val mellan frihet och ideologi I grunden handlar detta om ett vägval. Antingen står man konsekvent upp för individens frihet, rättsstat och demokrati – eller så accepterar man förtryck när det passar den egna ideologin.

Vänsteraktivismen har gång på gång visat vilket val den gör.

Och det är just därför den måste granskas, ifrågasättas och kritiseras – inte trots att den talar om solidaritet, utan på grund av hur den använder ordet.

Mänskliga rättigheter kan inte vara vänster. De kan bara vara universella.