När berättelsen styr verkligheten I en uppmärksammad krönika sätter Jörgen Huitfeldt, chefredaktör på Kvartal, fingret på ett av vår tids mest laddade medieproblem: varför vissa detaljer konsekvent väljs bort – och varför andra förstoras – för att passa in i en större berättelse.

Poängen är inte att journalistiken ljuger i egentlig mening, utan att urvalet formar verkligheten. Det som inte passar narrativet blir ofta osynligt.

Från ”vad händer?” till ”vem tjänar på det?” Huitfeldt tar avstamp i den amerikanske journalisten Matti Friedman, som efter år på Associated Press beskrev hur rapporteringen i Mellanöstern gradvis skiftade fokus.

Den klassiska journalistiska frågan – vad händer? – ersattes i praktiken av en annan: vem gynnas av att detta berättas?

Exemplen är talande: raketer som avfyras av Hamas i direkt anslutning till journalisters arbetsplatser blir ingen nyhet, medan händelser som bekräftar den redan etablerade berättelsen prioriteras.

Förenklingarnas lockelse Huitfeldt visar hur samma mekanism återkommer även i västerländska sammanhang. När en pappa skjuts till döds i Skärholmen formas snabbt en berättelse om gängvåld och samhällsupplösning. Detaljer som senare framkommer – exempelvis om berusning – finns tillgängliga, men lämnas utanför eftersom de riskerar att störa helhetsbilden.

På samma sätt har fallet med George Floyd kommit att symbolisera strukturell rasism och polisbrutalitet. Att hela händelseförloppet är mer komplext än den ikoniska frasen ”I can’t breathe” är ostridigt – men sådana nyanser har ofta bedömts som besvärande snarare än klargörande.

Rädslan att bryta mönstret Ett återkommande tema är den sociala kostnaden för den journalist som avviker. Att tillföra nyanser kan uppfattas som illojalt, okänsligt eller till och med moraliskt suspekt. Kritiken riskerar att handla mindre om sak och mer om avsändarens karaktär.

Resultatet blir en självcensur där många redaktioner – oberoende av varandra – gör samma urval och utelämnar samma fakta.

Objektivitet som rättfärdigande Här finns en större fråga som Huitfeldts text indirekt blottlägger: idén om fullständig objektivitet. Den används ofta som en kvalitetsstämpel, inte minst för att motivera omfattande offentligt finansierad medieverksamhet.

Men om journalistik i praktiken alltid formas av urval, perspektiv och berättelser – då blir objektiviteten snarare ett ideal än en realitet. Och när idealet används för att avfärda kritik eller konkurrerande perspektiv riskerar det att fungera som rättfärdigande av just den typ av ensidig världsbild som man säger sig vilja undvika.

En nödvändig självrannsakan Huitfeldts krönika är inte ett avståndstagande från journalistik, utan ett försvar för den. Genom att visa hur narrativ uppstår, förstärks och skyddas pekar han på behovet av större mångfald i berättandet.

För utan viljan att berätta hela historien ur olika perspektiv, även när den är obekväm, reduceras nyhetsrapporteringen till något annat: inte en spegling av verkligheten, utan ett urval anpassat för att bekräfta redan etablerade sanningar.