När bistånd börjar fungera Två personer ska nu tvångsutvisas från Sverige till Somalia. Det kan tyckas vara en liten nyhet. I själva verket är det ett genombrott.

Sverige har under lång tid haft allvarliga problem med att verkställa utvisningar av personer som bedömts utgöra en risk för trygghet och säkerhet – men som trots lagakraftvunna beslut blivit kvar i landet. Resultatet har varit rättsstatlig erosion, ökad otrygghet och ett migrationssystem som i praktiken inte fungerat.

Nu sker utvisningarna. Och de sker tack vare ett avtal mellan Sveriges regering och somaliska företrädare.

Ett svenskt intresse – inte ett moraliskt haveri Avtalet har kritiserats hårt. Oppositionen talar om ”köpta utvisningar”, hemliga upplägg och bistånd som missbrukas. Men den centrala frågan försvinner ofta i upprördheten:

Är det i Sveriges intresse att personer som saknar rätt att vistas här – och som inte kan återvända frivilligt – faktiskt lämnar landet?

Svaret är självklart ja.

När bistånd ändå ges, är det både rimligt och ansvarsfullt att använda det för att lösa högst reella svenska problem. Att möjliggöra återvändande är inte ett sidospår – det är en förutsättning för ett fungerande asyl- och migrationssystem.

Alternativet var värre Kritikerna talar sällan om alternativet. För utan avtal, utan mottagande länder och utan incitament har Sverige stått handfallet.

Personer har blivit kvar i förvar i månader. Andra har släppts rakt ut i samhället trots att de bedömts som skadliga. Utvisningsbeslut har blivit tomma ord.

Det är detta som nu förändras.

Att staten använder ekonomiska medel för att säkerställa att egna beslut kan genomföras är inte korruption. Det är statsförvaltning.

Transparens är viktigt – men resultat ännu viktigare Det är fullt rimligt att granska hur bistånd kanaliseras, särskilt i länder med hög korruptionsrisk. Transparens och uppföljning är nödvändigt. Men granskning får inte bli en ursäkt för passivitet.

I det här fallet är resultatet tydligt: utvisningar som tidigare varit omöjliga genomförs nu.

Det är exakt vad svenska medborgare med rätta förväntar sig av staten.

Ett prejudikat värt att bygga vidare på Det här borde inte vara kontroversiellt. Tvärtom borde det ses som ett exempel att bygga vidare på.

Bistånd som:

  • stärker svensk säkerhet
  • gör lagakraftvunna beslut verkställbara
  • minskar risken för parallella samhällen
  • återupprättar tilltron till rättsstaten
  • är bistånd som tjänar sitt syfte.

Att kalla detta cyniskt är att bortse från statens första uppgift: att skydda sina medborgare och upprätthålla sina egna lagar.

Moralism löser ingenting Sverige har länge präglats av en biståndsdebatt där avsikter vägt tyngre än resultat. Det har varit bekvämt – men dyrt.

Den här nyheten visar att när politiken lämnar symboliken och går in i realiteten, då händer saker.

Tvångsutvisningarna till Somalia är inte ett moraliskt misslyckande. De är ett tecken på att staten åter börjar fungera.

Och det är, i sig, utmärkt.