Trump-administrationens nya säkerhetsstrategi är en väckarklocka för ett Europa som hellre drömmer än agerar USA:s nya nationella säkerhetsstrategi slog ner som en bomb i Europa. Dokumentet, som publicerades förra fredagen, beskriver kontinenten som hotad av civilisatorisk utplåning och varnar för följderna av okontrollerad migration, sviktande försvar och inskränkt yttrandefrihet.
Europeiska ledare svarade som väntat: med upprördhet, fördömanden och försäkringar om att inget egentligen är fel. Men reaktionen säger mer om Europas tillstånd än dokumentet i sig.
När verkligheten kommer ikapp retoriken Oavsett vad man tycker om Donald Trump är det uppenbart att den nya strategin sätter fingret på en verklighet som många europeiska makthavare vägrar erkänna. Europa har under två decennier levt i tron att säkerhet, välstånd och globalt inflytande är permanenta tillstånd – inte resultatet av politisk vilja och militär förmåga.
När USA nu signalerar reträtt och kräver att Europa tar ansvar för sin egen försvarsförmåga möts det inte av tacksamhet, utan av klagan. När Washington påpekar att EU inte längre har kontroll över sina gränser och att yttrandefriheten eroderar, svarar man med moralisk indignation.
Men indignation är inte en strategi.
En ny världsordning Den amerikanska säkerhetsstrategin speglar en ny verklighet. USA ser inte längre Europa som centrum för världspolitiken, utan som en föråldrad kontinent som förlorat greppet om sin identitet och sin roll. Fokus flyttas till den västra hemisfären – till Latinamerika och Karibien – där migration, narkotikahandel och kinesiskt inflytande ses som de verkliga hoten.
I den världsordning som nu växer fram är Europa inte längre medspelare, utan observatör. USA vill avsluta kriget i Ukraina, återställa stabilitet med Ryssland, och koncentrera sig på sina egna intressen. Det är brutalt realpolitiskt – men också ärligt.
Europas ansvar Europeiska ledare har i decennier lutat sig mot amerikanska garantier medan man ägnat sig åt inre symbolpolitik och moralisk självtillfredsställelse. Man har moraliserat om klimat och värdegrund, men blundat för det faktum att försvaret, gränserna och yttrandefriheten gradvis urholkats.
När Carl Bildt kallar den amerikanska strategin för en ”extremistisk sörja” speglar det framför allt den europeiska elitens reflex: att avfärda varje kritik som radikal i stället för att bemöta den med självrannsakan.
Dags att vakna Det är lätt att förfasa sig över ordvalen i den amerikanska strategin. Men bakom retoriken finns en fråga som Europa inte längre kan undvika: Vad händer när USA inte längre räddar oss?
Om Europa inte förmår skydda sina egna gränser, sitt eget ordningsväsende och sin egen yttrandefrihet – då är det inte Washington som hotar den europeiska civilisationen. Det är Europas egna ledare.
Det verkliga testet för Europas framtid är inte om man vågar säga emot Trump – utan om man vågar se verkligheten i vitögat och börja agera som vuxna i en värld som förändrats.
