Under tisdagen bekräftade regeringen att ett 20-tal svenska medborgare evakuerats från det krigshärjade Gaza. Men frågan som få tycks vilja ställa är varför dessa personer befann sig där från första början – och om staten verkligen bör agera räddningspatrull för dem som själva valt att resa in i ett krigsområde mot Utrikesdepartementets uttryckliga avrådan.

En politik i otakt med sitt ideal Evakueringen har skett under dramatiska former. Både utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) och statsminister Ulf Kristersson (M) har kommenterat händelsen, och båda understryker att det är svårt att ta sig ut ur Gaza – men att de evakuerade ska ”välkomnas hem”.

Vad som inte kommenteras är det uppenbara: UD har sedan länge avrått från alla resor till Gaza. Den avrådan har varit offentlig och tydlig, liksom informationen om att staten inte kan garantera hjälp i krigsområden.

Ändå har människor rest dit. Och nu mobiliseras statliga resurser för att få dem därifrån.

Personligt ansvar – ett glömt ideal? Principiellt sett är detta inte bara en fråga om logistik. Det handlar om ansvar. Vad säger det om samhällskontraktet när individer som frivilligt rest till en av världens farligaste platser kan förvänta sig att svenska skattebetalare ska ta ansvar för deras hemresa?

Det är inte orimligt att hjälpa människor i nöd – men det är heller inte orimligt att förvänta sig ansvarstagande från medborgare. I ett samhälle som bygger på frihet borde även konsekvenserna av fria val få gälla.

Borgerlig retorik, men inte praktik? För en regering som profilerar sig som ansvarstagande, borgerlig och ordningsskapande framstår beslutet som inkonsekvent. I andra frågor betonas vikten av individuellt ansvar, krav och konsekvenser. Men när det gäller utrikespolitiskt risktagande tycks gamla reflexer gälla: staten kliver in – även när det är självförvållat.

Det är svårt att föreställa sig att samma resurser skulle mobiliseras om någon rest till ett annat krigsområde utan särskild uppmärksamhet. Vad hade hänt om det varit kristna missionärer i Nigeria eller konservativa aktivister i Venezuela?

Att Dagens ETC var först att rapportera om evakueringen kan också ses som en del av mönstret. Den mediala dramaturgin tenderar att sympatisera med närvaron i Gaza snarare än ifrågasätta den.

En nödvändig diskussion Regeringens besked att "alla som kan ta sig därifrån ska välkomnas" är humanistiskt. Men det bör inte hindra en debatt om vilket ansvar medborgare har för sina egna val – och vilket ansvar staten rimligen kan bära för dessa.

Att resa in i Gaza i dagens läge är inte bara riskfyllt – det är ett aktivt ställningstagande mot tydliga rekommendationer. Frågan är inte om dessa personer ska få hjälp, utan varför staten förväntas vara konsekvensneutral.

Och varför det tycks vara just vissa typer av resor – och vissa berättelser – som får full uppbackning av UD, regeringen och medierna.