Två biståndsskandaler – och den ena talas det tyst om När regeringen nyligen beslutade att skära i biståndsbudgeten briserade nyheten omedelbart i svenska medier. Rubrikerna fylldes av siffror, indignation och intervjuer med upprörda biståndsorganisationer. Men som Johan Hakelius påpekar i Fokus är det inte bara en skandal vi bevittnar – utan två.
Den ena är välkänd men länge förbisedd: hur illa skött det svenska biståndssystemet faktiskt är. Den andra är mer obekväm: att journalister systematiskt valt att inte granska detta miljardrullande system – förrän nedskärningar hotade dem som lever av det.
Ett system utan överblick I en intervju berättar biståndsminister Benjamin Dousa om sina första frågor till Sida. Hur många länder omfattas av svenskt bistånd? Inget svar. Hur många projekt finansieras? ”Många.” Hur många exakt? En gissning: tiotusentals. Kanske över 50 000.
Det är svårt att föreställa sig att någon annan statlig verksamhet skulle kunna bedrivas på detta sätt utan att omedelbart bli föremål för granskning, kritik och politiskt ansvarstagande. Men biståndet har länge behandlats som något närmast heligt – en ”fin” verksamhet som inte bör ifrågasättas.
Journalistik som sluter leden Hakelius pekar på att denna brist på insyn inte är ny. Den har funnits i åratal, utan att väcka nämnvärd medial uppmärksamhet. När miljarderna rullat ut utan kontroll har journalister tittat bort. Först när regeringen drar i nödbromsen mobiliseras indignationen.
Resultatet blir en märklig rollfördelning: biståndsentreprenörer får breda ut sig i spalterna med sina klagomål, medan den grundläggande frågan – vad pengarna faktiskt används till och med vilken effekt – fortsatt lämnas obesvarad.
Den verkliga provokationen Det är alltså inte främst nedskärningarna som är den stora skandalen. Den verkliga provokationen är att ett system som uppenbart saknar styrning, uppföljning och överblick kunnat fortleva så länge utan granskning.
Hakelius formulerar det krasst: det finns två skandaler, och den senare – journalistikens undfallenhet – är minst lika allvarlig som den första.
Att ifrågasätta detta har i svensk debatt ofta framställts som cyniskt, hjärtlöst eller ”okristet”. Men som Hakelius torrt konstaterar: att ösa ut miljarder utan koll är varken moraliskt eller ansvarsfullt – oavsett årstid.
Frågan är därför inte varför biståndet skärs ned. Den verkliga frågan är varför ingen ställde de här frågorna långt tidigare.
