Trumps tullhot – och Europas förutsägbara reaktioner Efter Donald Trump besked om nya strafftullar mot flera europeiska länder har reaktionerna i Europa varit både högljudda och förutsägbara. Fördömanden, varningar och kraftuttryck har avlöst varandra i snabb takt.
Från hot om en europeisk ”handelsbazooka” till beklaganden över försämrade relationer – reaktionsmönstret känns igen. Mindre tydligt är däremot någon form av strategisk eftertanke kring varför Europa gång på gång hamnar i denna position.
Som Merita tidigare rapporterat är detta inte första gången USA använder handel som politiskt påtryckningsmedel. Det nya är snarare Europas oförmåga att formulera ett svar som går bortom symbolpolitik.
Mycket ilska – lite makt Uttalanden från europeiska tungviktare har dominerat nyhetsflödet. Emmanuel Macron talar om kraftfulla motåtgärder, medan Giorgia Meloni uttrycker oro över eskalering.
Samtidigt är det slående hur lite som sägs om Europas faktiska förhandlingsläge. EU sitter i dag inte vid något avgörande bord när världspolitiken formas. Inte i Ukraina. Inte i Mellanöstern. Inte i relationen mellan stormakter.
Att reagera starkt är enkelt. Att påverka är något annat.
Det som inte sägs i debatten I den intensiva rapporteringen saknas flera centrala perspektiv. Ett av dem gäller Ukrainakriget – som av europeiska ledare beskrivits som existentiellt för Europas säkerhet.
Europa finansierar i dag en betydande del av Ukrainas försvar, men är samtidigt beroende av amerikansk militär, underrättelse- och säkerhetspolitisk uppbackning. Ändå förs nästan ingen diskussion om hur detta beroendeförhållande skulle kunna användas i förhandlingar.
Exempelvis nämns sällan möjligheten att koppla europeiska åtaganden i Ukraina till amerikanska säkerhets- eller handelspolitiska intressen – eller att mer pragmatiskt diskutera frågor som Grönlands framtid, där USA sedan länge haft strategiska ambitioner.
I stället fastnar debatten i moralisk indignation och högt tonläge.
Ett EU som tappat fokus I ett uppmärksammat inlägg på Facebook formulerar Linda Du Rietz, partisekreterare för Medborgerlig Samling, en bredare kritik mot Europas utveckling.
Hon pekar på hur EU under lång tid prioriterat regleringar, symbolfrågor och värdepolitiska markeringar – samtidigt som grundläggande maktmedel monterats ned. Energiförsörjning, försvarsförmåga och industriell kapacitet har försvagats, medan beroendet av andra vuxit.
I det perspektivet framstår Trumps agerande inte som orsaken till Europas problem, utan som en konsekvens av dem.
Trump som symtom – inte undantag Det är frestande att beskriva Trump som ett historiskt avsteg. Men sett ur ett realpolitiskt perspektiv är han snarare ett uttryck för en amerikansk utveckling där egenintresse, maktmedel och transaktionella relationer står i centrum.
Europa har länge förutsatt att USA ska agera som garant för säkerhet, handel och stabilitet – utan att kräva motsvarande ansvarstagande tillbaka. Den tiden tycks vara över.
Att Trump inte är den president EU vill ha är uppenbart. Frågan är om han inte är den president EU, efter decennier av strategisk bekvämlighet, faktiskt har gjort sig beroende av.
Uppvaknandet som dröjer Reaktionerna på tullhoten visar ett EU som fortfarande hellre protesterar än förhandlar, hellre moraliserar än prioriterar. Samtidigt fortsätter beroendet av amerikansk makt att prägla Europas säkerhetspolitiska verklighet.
Det som nu utspelar sig är därför mindre ett handelsbråk – och mer ett stresstest av Europas förmåga att agera som geopolitisk aktör.
Hittills har resultatet varit nedslående. Frågan är inte hur EU ska svara på Trumps tullar. Frågan är varför Europa gång på gång hamnar i en position där någon annan kan ställa villkoren.
