Trump vill sätta räntetak – men prisreglering löser inte skulder USA:s president Donald Trump vill införa ett ettårigt tak på kreditkortsräntor på 10 procent. Förslaget, som Trump lyfter som ett skydd mot ”giriga kreditbolag”, har snabbt fått brett politiskt stöd – från högerpopulister till vänsterprogressiva. Men bakom den till synes folkliga reformen döljer sig en klassisk marknadsmanipulation med välkända konsekvenser.
Pris på kredit är pris på risk Krediträntor är inte godtyckliga siffror. De speglar risk, kapitalkostnad, förväntade kreditförluster och regulatoriska krav. När politiken sätter ett tak på räntan sätter den i praktiken ett tak på vem som får låna.
Ett räntetak på 10 procent i ett läge där snitträntan ligger runt 20 procent innebär inte att skuldsatta hushåll automatiskt får billigare kredit. Det innebär att många av dem helt enkelt inte får någon kredit alls.
Förbjud ocker – inte marknaden Det är en sak att förbjuda verkligt ocker, bedrägeri eller tvång. Det är något helt annat att i efterhand omdefiniera marknadspriser som ”oskäligt höga” när de i själva verket är resultatet av ökad risk, hög skuldsättning och åratal av expansiv penningpolitik.
Att kalla detta konsumentskydd är missvisande. Det är prisreglering – och prisreglering har en lång historik av att slå mot just dem den sägs skydda.
Mindre kredit, sämre villkor Bankernas invändningar är inte överraskande. Vid tidigare regleringar har konsekvenserna varit tydliga: färre kreditkort, sämre villkor, borttagna bonusprogram och striktare kreditprövningar. När räntan inte får spegla risk, måste risken i stället hanteras genom exkludering.
Det är därför branschorganisationer varnar för att ett räntetak driver konsumenter mot mindre reglerade och dyrare alternativ, som snabblån och informella kreditlösningar.
Ohelig allians mot marknaden Att förslaget samlar stöd från både Trump-lojalister och vänsterpolitiker är ingen slump. Senatorer som Bernie Sanders och Josh Hawley driver liknande initiativ, liksom profiler som Alexandria Ocasio-Cortez.
Gemensamt är inte ideologi, utan misstänksamhet mot marknadspriser – och en tro på att politiker kan sätta ”rätt” pris bättre än marknaden själv.
Kredit är frivilligt – och dyrt av en anledning Att amerikanska hushåll sitter med rekordhög kreditkortsskuld är ett reellt problem. Men orsaken är inte att räntan är ”för hög”, utan att kredit blivit ett substitut för inkomst, sparande och ekonomisk disciplin i ett system som uppmuntrat skuldsättning.
Att då politiskt sänka priset på kredit angriper inte problemet – det förlänger det.
Populism är ingen ekonomisk strategi Trump framställer förslaget som ett slag mot Wall Street. I praktiken är det ett ingrepp i den fria prissättningen som riskerar att slå mot både konsumenter och kreditmarknadens stabilitet. Det är exakt den typ av kortsiktig populism som frihetligt sinnade väljare annars brukar varna för.
Marknaden behöver inte fler tillfälliga nödbromsar. Den behöver tydliga spelregler, rättssäkerhet – och politiker som förstår skillnaden mellan att skydda människor från bedrägeri och att skydda dem från marknadspriser.
Det är två helt olika saker.
