Statsminister Ulf Kristersson har nu för tredje gången på mindre än ett år utsett en nationell säkerhetsrådgivare. Denna gång landade valet på Niclas Kvarnström – en erfaren diplomat, men också en man som tidigare ertappats med att radera känsliga mejl till bland annat Wallenbergstiftelserna och kungahuset.
Med tanke på hur de två tidigare rådgivarna tvingats bort i pinsamma och säkerhetsrelaterade skandaler, väcker detta val nya frågor om Kristerssons omdöme – och om regeringen verkligen tar Sveriges säkerhet på allvar.
En havererad utnämningskultur Henrik Landerholm, den första säkerhetsrådgivaren, lämnade sin post efter att ha glömt sekretessbelagda handlingar på en kursgård – en incident som nu lett till åtal.
Efterträdaren Tobias Thyberg fick avgå innan han ens hann börja. Orsaken: gamla bilder med känsligt innehåll från sociala medier.
Och nu Niclas Kvarnström – en profil med en iögonfallande meritlista, men också ett mediebegränsat förflutet där han som ansvarig för Sveriges FN-kampanj raderade mejl i strid med offentlighetsprincipens anda.
Statsvetarprofessor Göran Sundström säger det många tänker:
”I det här läget, när två stycken har fått gå, måste man vara oerhört noggrann med vem man utser.”
Viktig roll – låg tilltro Tjänsten som nationell säkerhetsrådgivare skapades av den nuvarande regeringen för att ge statsministern ett tydligt stöd i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Det är en central roll i en tid av krig i Europa, cyberhot, hybridkrigföring och en ny svensk Nato-anslutning.
Men i praktiken har posten blivit något av ett skämt – präglad av otillräckliga bakgrundskontroller, personliga snedsteg och beslut som tycks drivas mer av nätverk och lojalitet än av förtroende och omdöme.
Om detta är regeringens definition av säkerhetsstrategi är det inte konstigt att tilltron till svensk krishantering vacklar.
Kristerssons ansvar Att en regering gör felrekryteringar händer. Att man gör det tre gånger i rad för en post med så central betydelse – det är inte längre ett misstag. Det är ett allvarligt misslyckande i ledarskap.
Ulf Kristersson har gång på gång talat om vikten av att stärka Sveriges säkerhet och höja beredskapen. Men när det kommer till hans närmaste rådgivare i just dessa frågor, har han upprepade gånger visat bristande omdöme.
Det finns många kvalificerade och trovärdiga personer i Sverige med erfarenhet av diplomati, underrättelsearbete och säkerhetspolitik. Ändå landar Kristersson återigen på ett namn som riskerar att dra ner förtroendet för hela säkerhetsapparaten.
