Sekretessregler finns av en anledning. När ministrars bostadsadresser röjs av en myndighet handlar det inte om ett litet misstag, utan om ett potentiellt hot mot rikets säkerhet. Ändå är det – som så ofta när myndigheter gör fel – ingen som avkrävs något verkligt ansvar.

Den här gången gäller det Riksdagsförvaltningen, som efter en begäran från nyhetssajten Altinget skickade ut hyresavtal för ministrarnas övernattningslägenheter. Dessa dokument innehöll adresser, lägenhetsnummer och fastighetsbeteckningar som är strikt sekretessbelagda – men maskningen var så slarvig att all information gick att läsa.

De ministrar som fick sina adresser röjda är finansminister Elisabeth Svantesson, civilt försvarsminister Carl-Oskar Bohlin och äldre- och socialförsäkringsminister Camilla Waltersson Grönvall. Även Anna Tenjes bostad kunde identifieras efter viss efterbearbetning av dokumenten.

"Jag har aldrig sett något liknande" Malen Wallén, strategisk rådgivare vid Försvarshögskolan, säger till Altinget: – Jag har aldrig varit med om att en myndighet säger att något omfattas av sekretess och sedan maskar så pass dåligt att uppgifterna röjs.

Ändå är det ingen tjänsteman som pekas ut som ansvarig. Riksdagsförvaltningen uttalar sig via sin presstjänst och konstaterar torrt att man ”ser allvarligt på händelsen” och att man kommer ”se över arbetssätten”.

Systemfel – utan konsekvenser Det här är inte första gången, och sannolikt inte sista, som det svenska systemet visar sin oförmåga att hantera säkerhet med tillräcklig noggrannhet. Sekretesslagar är tydliga, och det finns ”tydliga anvisningar” (för att använda myndighetens egna ord) för hur känslig information ska maskeras. Men när misstag sker skyddas ansvariga tjänstemän av den mur av ansvarsfrihet som präglat svensk förvaltning under decennier.

En frihetligt och etablissemangskritiskt lagd betraktare kan inte undgå att notera ironin: medborgare drabbas av böter och sanktioner för minsta regelbrott, medan tjänstemän som hanterar rikets säkerhet gång på gång kommer undan med ett ”vi ser allvarligt på det inträffade”.

Riksdagsförvaltningens svar: Nya rutiner Riksdagsförvaltningen meddelar att man ska se över rutinerna för att säkerställa att liknande misstag inte sker igen. Men frågan kvarstår: hur kan en myndighet som har till uppgift att skydda känslig information misslyckas på en så grundläggande nivå – utan att någon hålls personligt ansvarig?

Det är ännu en påminnelse om att den svenska modellen för myndighetsansvar i praktiken ofta innebär ansvarslöshet. Och kanske är det just därför förtroendet för etablissemanget fortsätter att erodera.