Den senaste avslöjandet om rekryteringen av Anna Starbrink (L) till toppjobbet som överdirektör för MSB väcker allvarliga frågor om transparens, meritokrati och svågerpolitik inom den svenska förvaltningen. Uppgifter från Aftonbladet visar att Starbrink informerades om tjänstebil och andra förmåner – innan hon ens formellt sökt jobbet.

Detta avslöjar inte bara ett allvarligt förtroendeproblem för Tidöregeringen, utan belyser också hur djupt rotad kultur av vänskapsrekrytering som tycks frodas även under en regering som lovade att bryta med politiskt gynnande av egna kontakter.

Förmåner innan ansökan Att Anna Starbrink fick bilförmånshandlingar för underskrift innan hon ens skickat in sin ansökan är anmärkningsvärt. Enligt uppgifter skedde detta nio månader efter att ansökningstiden egentligen gått ut och efter att 56 andra kandidater redan sökt tjänsten. Det väcker frågan om dessa kandidater överhuvudtaget haft en reell chans i rekryteringsprocessen – eller om utnämningen i praktiken varit klar på förhand.

Särskilt anmärkningsvärt är textmeddelandena där Starbrink själv föreslår att de bör vara "lite diskreta" när de ses inför beslutet. En sådan kommentar antyder en medvetenhet om att processen inte gått rätt till, och undergräver påståenden om en transparent och meritokratisk rekrytering.

Paradigmskiftet uteblir Tidöregeringen, med Liberalerna som en viktig del, gick till val på löften om att bryta med den tidigare regeringens utnämningspolitik. Syftet var att återupprätta förtroendet för myndigheter genom att premiera kompetens framför politiska lojaliteter. Detta fall kastar en mörk skugga över dessa löften och för tankarna tillbaka till det gamla system där "rätt partibok" snarare än erfarenhet och meriter avgjorde vem som får nyckelpositioner i staten.

Svågerpolitikens pris Detta agerande sänder en farlig signal om att de regler och processer som ska garantera en rättvis rekrytering kan kringgås – så länge man har rätt kontakter. I förlängningen riskerar det att underminera allmänhetens förtroende för både regeringen och den offentliga förvaltningen.

Om Tidöpartierna menar allvar med att bekämpa korruption, svågerpolitik och politiserade myndigheter, måste de nu visa att de agerar när en av deras egna misstänks ha gynnats av just detta. Att låta skandalen passera utan åtgärder skulle cementera bilden av att löftena om förändring var just det – tomma löften.