Det tog bara några timmar innan Tobias Thyberg tvingades avgå som nationell säkerhetsrådgivare. Händelsen har utlöst ilska inom Moderaterna – men under ytan handlar kritiken om något djupare: en ängslig partikultur där symbolpolitik och rädsla för mediestormar väger tyngre än omdöme och konsekvens.

"Vad fan, inte nu igen," utbrister en moderatkälla i Aftonbladet. "Hur i helvete går rekryteringarna till?" frågar en annan i Svenska Dagbladet. Frustrationen bland moderater är påtaglig, och det är inte svårt att förstå varför: havererade topprekryteringar är en återkommande följetong som skadar både trovärdighet och regeringsduglighet.

Systemfel – men vilket? Statsminister Kristersson talade själv om "systemfel" och pekade på att Tobias Thyberg under flera år haft känsliga poster utan att problemen upptäckts – bland annat som ambassadör i Ukraina. Men samtidigt försökte Kristersson skydda sig själv genom att lägga en stor del av ansvaret på tidigare regeringar.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) lade till ytterligare en twist genom att påpeka att viss privat information faktiskt är upp till den enskilde att berätta om vid säkerhetsprövningen. En formell korrekthet som knappast gör intryck på de många moderater som ser detta som ännu en pinsamhet som riskerar att äventyra bilden av partiets kompetens.

Partikulturens brister i blixtbelysning Det mest intressanta är kanske inte bilderna i sig – som flera källor beskrivit som långt ifrån olagliga eller chockerande – utan hur M:s interna kultur exponeras. Henrik Alexandersson (MED) satte fingret på detta på X när han menade att Sverige nu avpolletterat en kompetent rådgivare på grund av moralpanik, där DN "jagar bögar" och kanske till och med spelar rakt in i en rysk påverkanskampanj.

Flera moderata källor tycks hålla med i sak, men landar ändå i att det var "oundvikligt" att Thyberg fick gå – för att bilden av regeringsduglighet annars skulle ha tagit ännu mer skada. Det säger något om hur Moderaterna, trots sin borgerliga självbild, gång på gång låter medialt tryck och symbolfrågor diktera handlingarna.

Slutet på historien – eller bara början? Kristersson och hans närmaste krets försöker nu släcka branden genom att lova att se över rutinerna. Men frågan som hänger kvar är större än så: Hur kan ett parti som vill vara synonymt med ansvar och professionalism så ofta snubbla på sina egna prestigeprojekt?

Och viktigare: vad säger det om den politiska kulturen när lojalitet, yta och rädsla för mediestormar väger tyngre än lugnt och sakligt omdöme?

Thyberg-skandalen är kanske bara toppen av isberget. För Moderaterna återstår nu att visa att de lärt sig något – eller om detta, precis som flera interna röster misstänker, snart upprepas igen.