När SVT och TT rapporterar att barnbidraget ”är på den lägsta nivån på 50 år” låter det som ett politiskt kampanjbudskap. Det är knappast någon slump att denna nyhet rullar ut samtidigt som Socialdemokraterna kampanjar för just höjda bidrag till barnfamiljer. Ändå förmedlas budskapet som om det vore en neutral observation från oberoende journalister.

Bakgrunden är Swedbanks beräkningar, enligt vilka barnbidagets köpkraft minskat med 21 procent sedan 2018 – främst till följd av inflationen. Enligt bankens modell täcker barnbidraget idag 25 procent av en genomsnittlig tioårings kostnader, jämfört med 36 procent när nivån senast höjdes.

SVT:s vinkel är tydlig: kris för barnfamiljer, staten borde gå in och rädda. Men från public service får tittarna aldrig höra den andra sidan av resonemanget: varför är det så självklart att barnbidraget ska indexeras? Varför utgår SVT från att en ökande andel av barns levnadskostnader bör täckas av staten, snarare än att staten bör låta familjer behålla mer av sina egna pengar?

Det socialdemokratiska ramverket Nyhetsrapporteringen speglar en återkommande snedvridning i svensk public service: fokus ligger nästan alltid på hur staten kan öka stödet till medborgare, snarare än på hur medborgare kan ges större frihet från staten. Höga skatter och höga bidrag ses som en självklar grundlogik – snarare än ett politiskt val med långtgående konsekvenser.

Carolin Dahlman, högerliberal debattör, sätter fingret på frågan: Varför ska skattefinansierade stöd delas ut generellt, oavsett inkomst? Vore det inte rimligare att låta människor behålla mer av sin inkomst, särskilt i tider av hög inflation?

Men den typen av invändningar lyser med sin frånvaro i SVT:s rapportering. Istället får vi uttalanden från bankekonomer som framställer icke-höjningar av bidrag som ”exceptionella”. Den underförstådda slutsatsen: staten måste rycka in.

När blir egen försörjning ett nyhetsämne? Det verkligt problematiska är dock inte att det finns olika syn på barnbidragets nivå. Det är fullt rimligt att diskutera politiken. Det problematiska är att en nyhetsredaktion som ska vara opartisk så konsekvent speglar ett vänsterperspektiv – i detta fall, att minskat bidragsvärde i sig är ett samhällsproblem som kräver åtgärder.

Sällan ställs frågan: Är det rimligt att svenskar tvingas betala höga skatter för att staten sedan ska omfördela tillbaka en liten del i form av bidrag? Varför diskuteras inte möjligheten att låta familjerna själva behålla pengarna och ta ansvar för sina barn utan att gå via statens byråkratiska maskineri?

Det är just denna typ av verklighetsram som allt oftare kritiseras: där det är självklart för medierna att mäta välfärd i hur mycket staten betalar ut – snarare än i hur mycket frihet och egenmakt människor har att skapa sin egen trygghet.