Normaliserad massutdelning När SVT rapporterar om längre väntetider för att få svenskt medborgarskap framställs det som ett problem. Narrativet är att snabb handläggning vore det önskvärda läget – att människor snabbt ska kunna bli svenskar. Men den egentliga frågan borde vara: varför delas det ut nya medborgarskap överhuvudtaget, i en tid när Sverige redan brottas med en integrationskris utan motstycke?
260 000 nya medborgarskap under Tidöregeringen Innan nästa riksdagsval kan så många som 260 000 personer ha fått svenskt medborgarskap. Det är en siffra som vida överstiger marginalen i riksdagsvalet 2022, där drygt 46 000 röster avgjorde vem som fick regeringsmakten. I praktiken har alltså vänstern fått ett enormt tillskott av potentiella väljare – mitt under en regering som säger sig vilja strama åt migrationspolitiken.
Att tala om snabbare handläggning som något självklart positivt är därför att sätta fokus på fel sak. Den verkliga frågan är varför Tidöpartierna aldrig införde ett moratorium för nya medborgarskap.
Tidöpartiernas självmål Istället för att täppa till inflödet av nya medborgarskap valde Tidöregeringen att låta processen rulla på. Det betyder att man själv har lagt krokben för både sin egen politik och för Sveriges framtid. Att utdelningen av medborgarskap sker i denna omfattning samtidigt som regeringen lovat väljarna åtstramning riskerar att uppfattas som politiskt svek.
Det normala vore stopp I ett land som tar sina egna problem på allvar borde det normala vara att införa ett tillfälligt stopp för naturaliseringar – tills dess att integrationen fungerar, kriminaliteten bekämpats och välfärden klarar kärnuppdraget. Men i Sverige betraktas det som normalt att tiotusentals nya pass delas ut varje år. Och public service förmedlar bilden att det enda problemet är att det går ”för långsamt”.
Det är inte långsamheten som är problemet – det är massutdelningen i sig.
