När allt till slut blir klimatets fel I sin senaste rapportering om de växande protesterna i Iran slår Sveriges Television fast att den islamistiska regimen är försvagad – inte bara av sanktioner och ekonomiskt vanstyre, utan även av ”klimatförändringar”. Det är ett påstående som säger mer om redaktionella reflexer i svensk public service än om situationen i Iran.

Att Irans terrorregim är försvagad är i sig inget kontroversiellt. Men att blanda in klimatförändringar som en förklarande faktor i regimens kris riskerar att förvandla analys till ideologisk ritual.

Ett terrorstyre – inte ett väderfenomen Iran är inte ett land som styrs dåligt för att temperaturen stiger. Det är ett land som styrs dåligt därför att det är en islamistisk diktatur, byggd på repression, korruption, våld och systematisk plundring av den egna befolkningen. Protesterna som nu pågår riktar sig inte mot vädret, utan mot ett styre som i decennier prioriterat revolutionsgardet, terrorexport och religiös kontroll framför medborgarnas livsvillkor.

När SVT talar om ”klimatförändringar” som en del av regimens svaghet suddas detta ansvar ut. Fokus flyttas från politiska beslut till abstrakta, globala processer – där ingen längre hålls ansvarig.

Ekonomiskt haveri av egen hand Irans ekonomi är i spillror därför att regimen valt konfrontation framför reformer, ideologi framför välstånd och terrorfinansiering framför samhällsbyggande. Sanktionerna är inte ett naturfenomen, utan ett direkt svar på regimens agerande. Infrastruktur har inte uteblivit på grund av klimatet, utan därför att resurser prioriterats till kärnprogram, miliser och religiösa maktstrukturer.

Att beskriva detta som ett klimatproblem är inte bara missvisande – det är en avpolitisering av förtryck.

Klimat som standardförklaring SVT:s formulering passar in i ett bredare mönster där klimatförändringar allt oftare används som universalförklaring: för migration, konflikter, ekonomiska kriser och nu även för islamistiska diktaturers legitimitetsproblem. Resultatet blir en berättelse där mänskliga val och ideologiska system hamnar i bakgrunden.

I Irans fall blir detta särskilt anmärkningsvärt. Här talar vi om ett av världens mest brutala regimer, ansvarig för massavrättningar, systematiskt kvinnoförtryck och stöd till terrororganisationer. Att då antyda att klimatet bidragit till regimens svaghet riskerar att relativisera förtrycket.

Protester mot regimen – inte mot temperaturen De människor som nu ropar ”död åt diktatorn” gör det inte för att nederbörden varit otillräcklig. De gör det för att deras land styrs av ett religiöst tyranni som berövat dem framtid, frihet och värdighet. De protesterar mot inflation, arbetslöshet, repression och våld – inte mot koldioxidhalter.

När public service inte klarar att hålla isär klimatdebatt och politisk analys förlorar rapporteringen sin skärpa. I stället för att tydligt peka ut ett terrorstyres ansvar för sin egen kris, reduceras verkligheten till ännu ett exempel på hur ”klimatförändringar” sägs ligga bakom allt som går fel i världen.

Ideologi före analys Att klimatförändringar nämns i rapporteringen om Irans regim säger i slutändan mindre om Iran och mer om den svenska medielogiken. Det är bekvämare att peka på globala, opersonliga faktorer än att konsekvent beskriva hur destruktiv ideologi, dålig politik och brutalt förtryck skapar samhällskollaps.

Men för de människor som riskerar livet på Irans gator är skillnaden avgörande. De kämpar inte mot ett klimat – de kämpar mot en regim.