Mello, Mellanöstern och public service Att Gina Dirawi återvänder som programledare för Melodifestivalen 2026 har väckt en ovanligt laddad debatt. Inte främst om underhållning – utan om politik, public service och var gränsen går mellan representation och opinionsbildning.

Bakgrunden är Dirawis öppna och återkommande ställningstaganden i Israel–Palestina-konflikten, samtidigt som Melodifestivalen formellt ska vara ett opolitiskt, skattefinansierat underhållningsprogram.

Dirawi: ”Jag förstår kritiken” I ett långt inlägg på Facebook bemöter Dirawi själv ifrågasättandet. Hon betonar att hon inte tackat ja till Eurovision Song Contest, utan till den svenska uttagningen – och att hennes palestinska identitet alltid varit en del av hennes offentliga uttryck.

Hon skriver att Melodifestivalen är ”en spegel av Sverige” och att palestinska röster inte får saknas i den spegelbilden. Samtidigt riktar hon kritik mot Eurovision-organisationen EBU för att enligt henne exkludera palestinska symboler och röster, och menar att hennes närvaro inte befriar SVT från ansvar i dessa frågor.

Dirawi framhåller representation som avgörande, särskilt för barn med rötter i Mellanöstern.

En tidigare belastad debatt Det är inte första gången Dirawi uppmärksammas för politiska utspel i frågan. Hon har tidigare jämfört Israels regering med Hitler – något hon senare bad om ursäkt för – och ifrågasatt terrorstämplingen av Hamas. Även SVT:s egen kommunikationsledning har vid tidigare tillfällen beskrivit sådana uttalanden som problematiska ur ett demokratiperspektiv.

Det är mot denna bakgrund som kritiken nu åter väcks.

Sonesson: SVT ger plattform för ensidig aktivism Daniel Sonesson, partiledare för Medborgerlig Samling, riktar skarp kritik mot SVT:s val av programledare.

Han menar att Dirawi inte är ett opolitiskt val, utan en tydligt partisk aktör i en internationell konflikt som redan polariserar det svenska samhället. I sin kritik kopplar Sonesson beslutet till vad han beskriver som ett bredare mönster där public service, enligt honom, normaliserar aktivism snarare än opartiskhet.

Kärnan i kritiken handlar inte om etnicitet eller bakgrund – utan om plattform. När en starkt politiskt profilerad person ges en central roll i ett av landets största skattefinansierade underhållningsprogram, menar Sonesson att gränsen mellan journalistik, underhållning och opinionsbildning suddas ut.

Underhållning eller politisk signal? Melodifestivalen har länge presenterats som en gemensam, samlande folkfest – just därför fri från partipolitik och utrikespolitiska konflikter. Kritiken som nu väcks handlar om huruvida detta ideal fortfarande upprätthålls.

Dirawi beskriver sin medverkan som representation. Kritiker menar att den i praktiken riskerar att bli politisk normalisering – oavsett intention.

En större fråga för public service Debatten rör därför mer än en enskild programledare. Den berör public service-bolagens uppdrag, förtroende och ansvar i ett allt mer polariserat samhällsklimat.

När internationella konflikter, identitetspolitik och aktivism letar sig in i bred underhållning uppstår frågan: vem sätter gränsen – och på vilka grunder?

Det är en fråga SVT sannolikt kommer behöva besvara, oavsett hur Melodifestivalen 2026 tas emot av tittarna.