Sverige förknippas nu internationellt med ett begrepp som tidigare hörde hemma i krigszoner: barnsoldater. Enligt Europol har svenska kriminella nätverk blivit förebild för hur barn rekryteras och används för grova våldsbrott – och metoderna sprids nu snabbt till andra europeiska länder.

Det som under lång tid beskrevs som ett ”svenskt problem” har därmed blivit ett europeiskt. Hos Europol talar man öppet om ”svenska barnsoldater” som ett etablerat begrepp.

Ett misslyckande som blivit modell Att barn används som utförare av skjutningar och sprängningar är inget nytt i Sverige. Det nya är att detta nu ses som en framgångsrik metod av kriminella nätverk i andra länder. Barnen är billiga, lättpåverkade, juridiskt skyddade av låga straff och enkla att ersätta.

Det är exakt denna logik som svenska gäng utvecklat – och som nu kopieras.

Rekryteringen sker dessutom via digitala plattformar: sociala medier, spel, krypterade appar. Våldet paketeras som uppdrag. Resultatet är det som inom brottsbekämpningen kallas ”violence-as-a-service”.

Från varning till facit Europols budskap är tydligt: andra länder befinner sig nu där Sverige var för några år sedan. Och om inget görs kommer de att hamna där Sverige är i dag.

Detta är inte ett tillfälligt avsteg. Det är konsekvensen av åratal av politisk passivitet, juridisk naivitet och en ovilja att tala klarspråk om orsakerna bakom utvecklingen.

När staten inte skyddar sina barn från att bli brottsverktyg – då gör gängen det motsatta.

Ett internationellt anseendetapp Att svensk polis i dag bidrar med operativ kompetens till Europol är i sammanhanget en bitter ironi. Sverige leder arbetet mot ett problem som i praktiken har exporterats härifrån.

Det internationella ryktet är redan skadat. Sverige är inte längre ett varnande exempel i teorin – utan i praktik. Ett land där barn exploateras systematiskt av organiserad brottslighet, och där detta fått fortgå tillräckligt länge för att bli en modell.

Politikens verkliga ansvar Att tala om ”socioekonomiska faktorer” eller ”komplexa samband” räcker inte längre. Europols beskrivning pekar på något mycket konkret: en fungerande kriminell affärsmodell som vuxit fram i Sverige.

Det är detta som nu sprids.

Och det är detta som ytterst är ett politiskt ansvar. För lagstiftning, straffskalor, migrationspolitik, socialtjänst, skola och rättsväsende är inga naturfenomen – de är resultat av beslut.

Ett vägval för Sverige Frågan är inte längre om Sverige har ett problem med gängkriminalitet. Frågan är om landet är berett att erkänna omfattningen av misslyckandet – och bryta med de dogmer som gjort barn till förbrukningsbara redskap i organiserat våld.

När Europol talar om ”svenska barnsoldater” är det inte bara en brottsbeskrivning. Det är ett omdöme.

Och det borde få konsekvenser.