Marco Polo-fallet visar hur politikerna silar mygg och sväljer kameler När färjan Marco Polo gick på grund utanför Blekinges kust 2023 läckte omkring 60 000 liter tjockolja ut i havet. Två år senare står det klart: rederiet TT-Line slipper lagföras. Förundersökningen läggs ner eftersom bolaget är tyskt och ”förutsättning för lagföring utomlands saknas”.
Samtidigt lägger svenska politiker miljarder på att pressa ned koldioxidutsläpp i ett land som redan är bland de bästa i världen på klimatomställning.
Små strån för klimatet – stora hål i havet Regeringen och oppositionen tävlar om att visa handlingskraft genom klimatmål, CCS-anläggningar och våtmarksåterställning. Men när verkliga miljökatastrofer inträffar – som oljeutsläppet i Blekinge – visar sig rättsstaten tandlös.
Kustbevakningen har krävt en vattenföroreningsavgift på 1,2 miljoner kronor, men det är småpengar jämfört med de enorma saneringskostnaderna och de långsiktiga skadorna på natur och djurliv. Ansvarsfrågan för rederiet har försvunnit i juridiska dimmor.
Rättsväsendets prioriteringar i fokus Sjöåklagaren pekar på att ett eventuellt straff ändå bara hade landat på nivån dagsböter – och att preskriptionstiden nu löper ut. Samtidigt läggs enorma resurser på att jaga enskilda jordbrukare för utsläpp, införa allt snävare klimatregler och subventionera ineffektiva klimatåtgärder.
Det är en rättsordning som silar mygg men sväljer kameler. Svenska myndigheter och politiker är hårda mot små aktörer som råkar överskrida en tillståndsgräns, men ser mellan fingrarna på storföretag som släpper ut tiotusentals liter olja i havet.
Frågan politikerna inte vill ta i Marco Polo-fallet blottar en obekväm sanning: svensk miljöpolitik är i praktiken mer inriktad på symboliska klimatåtgärder än på att skydda vår egen natur och vårt eget hav. Det är lättare att tala om Parisavtal och elektrifiering än att ställa internationella storbolag till svars för konkret miljöförstöring.
