När regimen faller väcks gamla frågor Ayatolla Ali Khameneis död har utlöst spekulationer om den iranska regimens framtid. Samtidigt riktas blicken bakåt.

I decennier har svenska toppolitiker – från både vänster och höger – haft nära kontakter med Teheran. Handelsresor, diplomatiska möten och offentliga försvar av dialoglinjen har präglat Sveriges hållning.

Frågan som nu ställs är om denna linje var klok – eller naiv.

Handelsresor och diplomatiska kramar Under 2010-talet intensifierades relationerna.

2017 ledde dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) en uppmärksammad handelsdelegation till Iran. Avtal värda miljardbelopp tecknades och möten hölls med president Hassan Rouhani och landets högste ledare.

Samma resa väckte debatt när svenska ministrar bar slöja i officiella sammanhang. Kritiker menade att det sände en symbolisk signal om anpassning till regimens normer.

Även Jan Eliasson (S) och Carl Bildt (M) har mött Irans tidigare utrikesminister Javad Zarif – en central aktör i regimens internationella diplomati. När Zarif 2019 sanktionerades av USA som propagandist för regimen väckte det frågor om svenska kontakters lämplighet.

Försvarslinjen har konsekvent varit densamma: dialog är nödvändig, även med motparter man ogillar.

Påverkansnätverk och säkerhetsrisker Samtidigt har bilden av Iran som aktiv säkerhetsaktör i Europa blivit tydligare.

Säkerhetspolisen pekar ut Iran som en av de stater som bedriver mest aggressivt underrättelsearbete mot Sverige. Flyktingspionage, påverkansoperationer och rekrytering via kriminella nätverk har lyfts fram.

Avslöjanden om kopplingar mellan iranska påverkansnätverk och västliga akademiska miljöer har ytterligare skärpt debatten.

När en regim både möts i diplomatiska salonger och samtidigt bedriver fientlig verksamhet uppstår en uppenbar spänning.

En återkommande svensk linje Sveriges Iranpolitik har byggt på samma princip som präglat mycket av landets utrikespolitik: samtal framför konfrontation.

Men kritiker – inte minst bland exiliranier – har länge hävdat att denna hållning varit alltför mjuk.

Fallet med den fängslade EU-tjänstemannen Johan Floderus och den fortsatt dödsdömde Ahmadreza Djalali har ytterligare förstärkt intrycket av att dialog inte alltid ger resultat.

Om arkiven öppnas Historien visar att när auktoritära system faller kan dokumentationen över internationella kontakter bli offentlig.

När DDR föll begärde miljontals tyskar ut sina Stasi-akter. Om något liknande sker i Iran kan regimens internationella nätverk kartläggas i detalj.

Det skulle kunna kasta nytt ljus över vilka kontakter som varit en del av legitim diplomati – och vilka som kan ha varit brickor i påverkansspel.

Naivitet eller nödvändig realpolitik? Debatten handlar ytterst om en klassisk konflikt i utrikespolitiken:

  • Är dialog alltid rätt väg?
  • Eller riskerar samtal att legitimera repressiva system?

När regimer faller bedöms inte bara deras egna handlingar – utan också omvärldens relationer till dem.

Irans framtid är ännu oklar.

Men Sveriges tidigare vägval kommer sannolikt att fortsätta diskuteras – oavsett hur utvecklingen i Teheran slutar.