Ärkebiskopen: ”Vi ropar på Guds fred” På söndagens gudstjänster uppmanades alla Svenska kyrkans församlingar att genomföra en förlängd klockringning för att uppmärksamma situationen i Gaza. Bakom initiativet står hela biskopskollegiet, med ärkebiskop Martin Modéus i spetsen.
– Vi ropar på Guds fred och om att de som är motståndare till fred ska söka en ny väg, sade Modéus.
Kyrkklockorna skulle enligt ärkebiskopen påminna om ”överbefolkning, svält och förtvivlan” i Gaza och följdes av bön för de skadade, fångna, hungriga och döda. Liknande aktioner hölls även i Norge, Finland, Island och de palestinska områdena.
Kritik: ”Andlig populism” och slagsida mot Israelkritik Alla var dock inte imponerade. I en debattartikel i den kristna tidningen Dagen kritiserade prästen Magnus Hagström initiativet som ”andlig populism” och ett enkelt sätt att vinna gillande hos dem som svartmålar Israel.
Han ifrågasatte varför klockorna ringer just för denna konflikt, men inte för andra pågående humanitära katastrofer – och varför man inte samtidigt lyfter fram de israeliska offer som fortfarande sitter som gisslan hos Hamas.
Hagström menar att initiativet riskerar att tolkas som ett ställningstagande i en komplex konflikt, där en terrorstämplad organisation bär stort ansvar för våldet. Han varnar för att kyrkan genom selektiv symbolhandling kan uppfattas som att den indirekt spelar Hamas i händerna.
Balans eller aktivism? Kritiken mot klockringningen belyser en bredare fråga om hur Svenska kyrkan använder sin plattform i politiskt känsliga frågor. Är det kyrkans uppgift att markera mot en specifik part i en pågående konflikt – eller bör den verka för fred genom att synliggöra alla offer?
För vissa blir kyrkklockorna ett uttryck för engagemang och medmänsklighet. För andra blir det ännu ett exempel på att Svenska kyrkan, som redan tappat många medlemmar, agerar politiskt snarare än andligt.
