Bortförklaringar istället för förklaringar I en uppmärksammad ledarkrönika i Göteborgs-Posten skriver Adam Cwejman att antisemitismen i Sverige och Europa gång på gång förminskas eller fördunklas när den uttrycks av muslimer. Samtidigt som judar i allt högre grad tvingas dölja sin identitet eller fundera på att lämna kontinenten, nöjer sig tongivande skribenter i svensk offentlighet med att beskriva hatet som ett ”universellt” eller ”kosmiskt” fenomen.
Vem-frågan uteblir Cwejman pekar på hur skribenter som Jens Liljestrand (Expressen), Anders Lindberg (Aftonbladet) och Ulrika Knutson (Expressen) gärna radar upp exempel på antisemitiska attacker – men undviker att svara på den avgörande frågan: vem begår dem?
När israeliska flaggor bränns utanför synagogan i Malmö beskrivs det som ett ”mönster vid konflikter i Mellanöstern”. Men vilka grupper i Sverige står bakom hatet? Den förklaringen uteblir, konstaterar Cwejman.
Forskningen talar sitt tydliga språk Redan 2005 visade en studie från Forum för levande historia att antisemitismen i den svenska majoritetsbefolkningen är ovanlig, men betydligt mer utbredd bland muslimer. I studien hade 39 procent av respondenter med muslimsk bakgrund en systematiskt antisemitisk hållning. Liknande mönster har senare bekräftats både i Sverige och i flera andra europeiska länder.
En integrationsfråga Enligt Cwejman går det därför inte längre att bortse från att dagens mest påtagliga antisemitism i Europa är kopplad till misslyckad migration och integration. Antisemitismen hänger tätt ihop med religiös extremism, hederskultur, segregation och parallella samhällsstrukturer.
Problemet, menar han, är inte att hatet är ”mystiskt” eller ”oförklarligt”. Problemet är att svenska debattörer och myndigheter vägrar tala klarspråk – och därmed vilseleder både allmänheten och de som drabbas.
