Sveriges Radio tecknar ett stressat Moderaterna – men missar den större förklaringen I den nya dokumentären Uppförsbacken – Moderaterna inför valet 2026 i Sveriges Radio målas bilden upp av ett Moderaterna i djup existentiell kris. Partiet beskrivs som pressat av sjunkande opinionssiffror, internt slitna av samarbetet med Sverigedemokraterna och präglat av oro inför ett val som allt fler fruktar kan bli förödande.

Det är ett porträtt som till stora delar bygger på självkritiska röster inifrån partiet – men som samtidigt lämnar en avgörande fråga obesvarad: varför Moderaterna har hamnat i denna position.

Ett parti som tappat initiativet I dokumentären beskriver Hanif Bali, tidigare riksdagsledamot, hur stressen inom partiet bottnar i en mycket konkret rädsla för politisk irrelevans.

– Förlorar vi regeringsmakten, med de här procenttalen vi har, då vet de att de inte kommer att få vara riksdagsledamöter så himla mycket längre, säger han.

Bali pekar samtidigt på det som dokumentären endast snuddar vid: att Sverigedemokraterna under två decennier drivit igenom den ideologiska förändring som i dag präglar svensk politik – särskilt i frågor om migration, kriminalitet och rättsstat.

När Moderaterna nu omfamnar samma linje sker det inte som idédrivande kraft, utan som efterföljare. Det är denna förskjutning som gör partiets identitetskris så djup.

Samarbete av nöd, inte övertygelse Flera av de intervjuade beskriver relationen till SD som ofrånkomlig men problematisk. Sara Ullmark från Öppna Moderater Väst kallar samarbetet ”mer nöd än lust”, samtidigt som hon öppet oroar sig för vad som händer om SD fortsätter växa på Moderaternas bekostnad.

I Staffanstorp argumenterar kommunalrådet Christian Sonesson för att partiledningen måste dra konsekvenserna av verkligheten och öppna för samregering med SD – annars riskerar trovärdigheten att urholkas ytterligare.

Det är ett resonemang som återkommer i dokumentären, men som aldrig riktigt analyseras färdigt: Moderaterna vill både äta kakan och ha den kvar. Man vill luta sig mot SD:s väljarstöd, men samtidigt bevara bilden av sig själv som det dominerande borgerliga maktpartiet.

Public service som spegel – men inte som analys P1 Dokumentär gör vad public service ofta gör skickligt: återger stämningar, citat och interna konflikter. Men i ambitionen att skildra Moderaternas kris som ett psykologiskt och organisatoriskt drama undviks den mer obekväma strukturella analysen.

Att Moderaternas problem inte främst handlar om kommunikation, utan om åratal av ideologisk urvattning, taktiserande och ovilja att ta strid i avgörande värdefrågor, lämnas i stort sett därhän. Inte heller problematiseras det faktum att partiet i flera centrala frågor – från energipolitik till könstillhörighetslagen – drivit igenom beslut i strid med både medlemsopinion och väljarnas intuition.

Resultatet blir ett porträtt av ett parti som framstår som offer för omständigheterna, snarare än som ansvarigt för sin egen situation.

Ett vägskäl som inte kan rundas Moderaternas kris är verklig. Men den är inte, som dokumentären antyder, främst ett resultat av yttre tryck eller medial motvind. Den är konsekvensen av ett långvarigt vägval där partiet allt oftare prioriterat maktteknik framför idépolitik – och där väljarna till slut dragit sina egna slutsatser.

Det är denna berättelse som skymtar fram mellan raderna i Sveriges Radios dokumentär, men som aldrig uttalas fullt ut. För ett parti som en gång definierade borgerligheten i Sverige är frågan nu inte hur brant uppförsbacken är – utan om man längre vet vart man är på väg.