En text om vänsterkultur – som plötsligt blev högaktuell Transkvinnan och f.d. SD-företrädaren Hanna Tehranis uppmärksammade Substack-text skrevs innan Liberalernas besked om att öppna för regeringssamarbete med Sverigedemokraterna. Men efter Annika Strandhälls inlägg om Simona Mohamssons ”bakgrund” har texten fått ny spridning.

Det beror på att Tehrani inte i första hand angriper enskilda uttalanden – utan en kultur. En kultur där människor med invandrarbakgrund, enligt henne, förväntas representera en viss politisk hållning. När de inte gör det, ifrågasätts inte bara deras åsikter – utan deras moraliska legitimitet.

Det är just detta många menar att Strandhälls formulering illustrerade.

”Bakgrund” som politiskt raster När Strandhäll skrev att det borde vara ”utmanande” för Mohamsson att se sig själv i spegeln med hennes bakgrund, tolkades det av flera som att Mohamssons palestinska och libanesiska rötter användes som ett moraliskt raster för att bedöma hennes politiska val.

Strandhäll har senare förtydligat att hon syftade på Mohamssons tidigare liberala anti-SD-engagemang, inte på hennes etnicitet. Men reaktionerna lät inte vänta på sig. Begreppet ”Onkel Tom-argument” började cirkulera – alltså anklagelsen att någon med minoritetsbakgrund sviker sin grupp genom att inta ”fel” politisk position.

För många blev det ett konkret exempel på det Tehrani beskrivit veckor tidigare.

Vänsterns tolkningsföreträde I sin text skriver Tehrani om vad hon kallar en paternalistisk hållning inom delar av vänstern. Hon menar att personer med invandrarbakgrund ofta ses som representanter för en kollektiv identitet snarare än som självständiga individer.

Detta, argumenterar hon, leder till en märklig dubbelhet. Å ena sidan talas det om individens frigörelse. Å andra sidan uppstår tydliga gränser för vilka åsikter som anses legitima för den som tillhör en viss grupp.

När dessa gränser överskrids sker en förskjutning i debatten. Sakargumenten ersätts av antydningar om bristande självinsikt, moralisk inkonsekvens eller lojalitetsbrott.

Det är den dynamiken Tehrani menar präglar en del av den samtida vänsterkulturen.

Från politisk oenighet till moralisk dom Kärnan i Tehranis kritik är att migration och identitet i Sverige i hög grad behandlas som moraliska symbolfrågor. Det gör att politiska vägval inte bara tolkas som strategiska eller ideologiska – utan som uttryck för personlig karaktär.

När en partiledare med utländsk bakgrund accepterar samarbete med SD blir frågan inte bara politisk. Den blir existentiell. Vad ”borde” någon med den bakgrunden känna? Vad ”borde” hon representera?

Det är denna moralisering Tehrani vänder sig mot.

En djupare konflikt Debatten om Strandhälls inlägg handlar därför inte enbart om ordval eller missförstånd. Den blottlägger en djupare konflikt om hur identitet används i svensk politik.

Är bakgrund relevant för att förstå en politikers ställningstaganden? Eller blir den ett verktyg för att kontrollera vilka positioner som anses tillåtna?

Tehranis text formulerade frågan innan den blev dagsaktuell. Strandhäll-debatten gjorde den konkret.

Och oavsett hur man tolkar det enskilda inlägget har diskussionen visat att identitetspolitikens gränser i Sverige är långt ifrån avklarade.