Ett politiskt farväl som borde ha kommit tidigare Socialdemokraten Annika Strandhäll meddelar nu att hon kommer att lämna politiken. Beskedet kommer efter en lång och ofta ifrågasatt karriär – först som socialminister, därefter som riksdagsledamot och ordförande för S-kvinnor. Många skulle säga: äntligen.

Enligt egen utsago beror avhoppet på en hög personlig kostnad: hot, hat och ett högt pris för att ta plats i offentligheten. Det är naturligtvis allvarliga problem – men det förändrar inte det faktum att Strandhäll gång på gång visat dåligt omdöme och bristande ansvarstagande i sina offentliga roller.

Fadäserna som satte agendan Annika Strandhäll har blivit synonym med en rad av de mest uppmärksammade snedstegen i svensk toppolitik på senare år. Bland de mest omdiskuterade:

  • Utnämningsskandalen 2019 – då hon som minister sparkade Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler utan saklig grund, vilket ledde till en KU-anmälan.

  • Personliga angrepp på Twitter – där hon återkommande attackerade politiska motståndare med en ton som avvek från det statsrådsetiketten kräver. Bland annat jämförde hon Ebba Busch med amerikanska abortmotståndare och hånade politiker i SD och KD för deras kön.

  • Klimathaveriet – efter att hon blev ”klimatpolitisk talesperson” utan någon som helst klimatpolitisk erfarenhet. Resultatet blev fler utspel än lösningar.

Ett exempel på politisk arrogans Strandhälls karriär har ofta präglats av konfrontation, symbolpolitik och brist på självinsikt. I stället för att bygga förtroende har hon odlat konflikter, och i stället för att fokusera på sakfrågor har hon gjort sig känd för att söka konfrontation i media och på sociala plattformar.

Att hon nu lämnar politiken beskrivs av vissa som en förlust. Men för många väljare är det snarare ett nödvändigt avslut på en lång rad av felbedömningar som har skadat förtroendet för politiken i stort.

Vad Strandhäll lämnar efter sig Kanske är det största arvet inte en särskild politisk reform, utan just känslan av hur långt man kan ta sig på retorik, offernarrativ och partilojalitet – utan att leverera. Strandhäll blev en symbol för ett Socialdemokraterna där yta ofta gick före innehåll.

När hon nu aviserar sin sorti är det ingen stor politisk epok som går i graven – utan snarare en era av politisk arrogans, där självbilden aldrig riktigt hann ifatt verkligheten.