Strängnäs och tystnadens politik När Tidöpartierna samlades hemma hos statsminister Ulf Kristersson i Strängnäs var förväntningarna lågt ställda – och ändå infriades de knappt. Inga reformer, inga nya politiska förslag, inga besked om regeringsfrågan. Ett papper med sju samarbetsområden som mest påminde om ett pressmeddelande.
Ändå stod de där tillsammans, efter mer än tre år. Det var i sig budskapet.
Enighet som signal – inte innehåll Strängnäsmötet handlade mindre om politik än om positionering. Tidöpartierna ville visa att samarbetet fortfarande existerar, trots slitningar, opinionspress och ökande osäkerhet inför valet 2026.
Att inget nytt presenterades var inte ett misstag. Det var ett medvetet val. I ett läge där regeringsfrågan är minerad, där Liberalerna balanserar på spärren och där frågan om SD:s roll fortsätter skava, blev tystnaden ett sätt att hålla ihop.
Men tystnad är också ett risktagande.
Skåpmat – och ett vakuum Kritiken från borgerliga tankesmedjor var talande. Inte för att de är opposition i egentlig mening, utan för att de ofta fungerar som idébank åt regeringsunderlaget. När både liberala och konservativa bedömare beskriver mötet som ”skåpmat” pekar det på ett djupare problem: bristen på framåtblickande reformvilja.
Särskilt tydlig är frånvaron av arbetsmarknadspolitik. Arbetslösheten är hög, integrationsproblemen består och Socialdemokraterna har redan identifierat frågan som ett av sina främsta slagträn. Ändå presenterades inte ett enda nytt förslag.
Det är inte bara ett kommunikativt misslyckande – det är ett strategiskt tomrum.
Regeringsfrågan som alla låtsas undvika Mötet sades handla om sakpolitik, inte om regeringsfrågan. I praktiken blev det tvärtom. Sakpolitiken uteblev, medan varje kroppsspråk, varje leende och varje tidig sorti tolkades genom regeringsfrågans prisma.
Hälften av M:s, KD:s och L:s väljare vill se SD i regeringen. Samtidigt är just den frågan fortsatt den mest explosiva inom Tidö. Resultatet blir ett märkligt mellanläge: alla vet att frågan finns där, men ingen vågar formulera ett gemensamt svar.
Strängnäs blev därför inte en plats för besked – utan för uppskjutna beslut.
Ett tillfälle som inte utnyttjades För regeringen var detta ett gyllene tillfälle att visa riktning: reformambition, mod och framtidstro. I stället blev mötet ett försök att köpa tid. Det kan fungera kortsiktigt, men risken är uppenbar.
När regeringen inte fyller tomrummet med egen politik gör någon annan det. Socialdemokraterna har redan börjat. De behöver inte ens vara särskilt kreativa – det räcker att peka på frånvaron av leverans.
Enighet räcker inte längre Efter tre år vid makten räcker det inte att visa att man fortfarande kan stå i samma rum. Väljarna kräver mer än stabilitet som symbol. De vill se resultat, prioriteringar och tydliga svar på hur Sverige ska bli rikare, tryggare och mer sammanhållet.
Strängnäs visade att Tidöpartierna fortfarande håller ihop. Men det visade också att sammanhållning utan innehåll snabbt blir politikens tunnaste valuta.
