Natos krav ökar – men svenska regeringen duckar för prioriteringarna Fem procent av BNP – ett nytt kostnadsgolv Nato har beslutat att höja det gemensamma försvarsmålet till minst 5 procent av BNP. Det är ett historiskt steg som innebär att medlemsländerna ska investera massivt i vapen, luftförsvar och militär infrastruktur. För svensk del skulle det innebära försvarsutgifter på över 250 miljarder kronor om året – mer än en fördubbling jämfört med dagens nivå.
Beslutet ställer höga krav på medlemsländernas regeringar att prioritera hårt i sina statsbudgetar. Försvaret är en kärnuppgift. Men pengar växer inte på träd.
Regeringen väljer att skjuta kostnaden på framtiden I stället för att genomföra de prioriteringar som krävs här och nu – genom att skära i onödig byråkrati, ineffektiva bidragssystem och symbolpolitik – har Sveriges regering valt den enkla vägen: att lånefinansiera försvarsutbyggnaden.
Det är ett svek mot framtida generationer. När staten möter nya utgifter med lånade pengar i stället för att skära i slöseriet, är det inte mod utan ekonomisk feghet. Regeringen vägrar ta i den verkliga uppgiften: att göra staten smalare och starkare.
Höga ambitioner – men ingen styrning Det nya Nato-målet är en realitet. Då krävs politisk styrning. Det borde vara ett tillfälle för den svenska regeringen att visa ledarskap: att ompröva allt som inte hör till statens kärnuppgifter. Men i stället för att lägga fram en ny prioriteringsagenda, fortsätter utgiftsramarna att svälla. Det som borde vara ett vägval blir bara ännu ett budgetdokument.
Sverige behöver ett val: kärnuppgifter eller skatteslöseri Vi kan inte både ha en storsatsning på försvaret och behålla ett politiskt system där staten lägger pengar på bistånd som inte når fram, myndigheter utan uppdrag, och ideologiskt drivna projekt i offentlig sektor.
Det finns ett val att göra – och det valet borde vara enkelt. Sverige behöver ett starkt försvar. Men det måste finansieras genom att städa upp i statens kostym, inte genom att skjuta skulden på våra barn.
