Regeringens beslut att ge Stockholm Exergi 20 miljarder kronor för att bygga en koldioxidinfångningsanläggning i Värtan är ett uppenbart exempel på hur statliga och kommunala pengar används för att finansiera projekt med begränsad nytta men till enorma kostnader. Denna storskaliga "satsning" ställer viktiga frågor om hur klimatarbetet bedrivs och om det överhuvudtaget är rimligt att staten agerar investerare i denna typ av teknik.

Stora pengar – liten effekt Tekniken för koldioxidinfångning (CCS) är kostsam, ineffektiv och långt ifrån en mirakellösning på klimatproblemet. Stockholm Exergis planerade anläggning ska enligt beräkningar kunna fånga in cirka 800 000 ton koldioxid per år. Det kan låta imponerande, men i praktiken motsvarar det mindre än en procent av Sveriges totala utsläpp – till en prislapp på över 20 miljarder kronor från skattebetalarna.

För att sätta detta i perspektiv: Samma summa pengar skulle kunna användas för att energieffektivisera bostäder och industrifastigheter i hela landet, vilket inte bara skulle minska utsläppen permanent utan också sänka energikostnaderna för svenska hushåll och företag.

En dyr lösning på ett begränsat problem CCS-tekniken bygger på att fånga in koldioxid från utsläppskällor och sedan lagra den djupt under jord eller havsbotten. Problemet är att tekniken i sig inte minskar samhällets beroende av fossila bränslen – den hanterar bara de utsläpp som redan skett. Dessutom innebär transport och lagring av koldioxiden ytterligare kostnader och risker.

Att en stor del av det statliga stödet går till Stockholm Exergi, ett bolag som redan fått betydande EU-medel, stärker bilden av att detta snarare är ett prestigeprojekt än en genomtänkt klimatåtgärd.

Microsofts investering – ett skenargument Stockholm Exergi lyfter gärna fram att företag som Microsoft investerar i projektet som ett bevis på dess relevans. Men Microsofts engagemang bör snarare ses som en del av teknikjättens PR-strategi och deras försök att framstå som klimatansvariga än som en garanti för projektets ekonomiska eller miljömässiga hållbarhet.

Medan Microsoft och andra privata aktörer kan förväntas göra kalkyler baserade på marknadslogik och avkastning, saknar skattebetalare möjlighet att välja hur deras pengar används. Staten riskerar nu att låsa in sig i en dyr teknik som både är osäker och ineffektiv.

Klimatpolitikens svarta hål Det mest anmärkningsvärda i hela denna satsning är att Energimyndigheten har 36 miljarder kronor att dela ut för liknande projekt. Detta innebär att Sverige är på väg att binda upp sig för en dyr och osäker strategi som gynnar vissa teknikbolag och konsulter – snarare än att satsa på beprövade åtgärder som energieffektivisering, kärnkraftsutbyggnad eller effektivare logistiksystem.

Dessutom är det högst tveksamt att Sverige, som står för cirka 0,1 procent av de globala koldioxidutsläppen, ska ta på sig rollen som föregångsland genom att lägga enorma summor på symbolprojekt.

Dyr och orealistisk klimatpolitik Den statliga satsningen på Stockholm Exergis koldioxidinfångning är ett exempel på dyr symbolpolitik som riskerar att bli ännu ett monument över klimatarbetets svaghet – att politiker hellre söker dyra prestigeprojekt än att satsa på lösningar som faktiskt ger resultat.

I stället för att använda svenska skattebetalares pengar för att finansiera projekt med tveksam nytta borde regeringen ha valt en mer frihetlig väg: att låta företag och privatpersoner själva ta ansvar för de klimatåtgärder de anser mest effektiva. Skattebetalarna förtjänar bättre än att tvingas finansiera ineffektiva och dyra experiment som detta.