Skarsgårds uppmärksammade uttalande När Stellan Skarsgård i somras tilldelades Crystal Globe-priset vid filmfestivalen i Karlovy Vary valde han att tala öppet om sin relation till Ingmar Bergman. Han beskrev mästerregissören som ”en bra regissör men ett skitstövel” – och gick längre än så. Enligt Skarsgård var Bergman nazistsympatisör under andra världskriget.
– Han var nazist under kriget och den enda personen jag känner som grät när Hitler dog, sade Skarsgård till Variety.
En ikon med mörka sidor Ingmar Bergman har i decennier hyllats som en av världens främsta regissörer, men hans personliga historia har ofta behandlats med försiktighet i Sverige. Hans ungdomliga nazistsympatier är kända genom självbiografin, men i kulturlivet har de ofta tonats ned eller relativiserats. Skarsgårds ord visar att frågan fortfarande skaver – även bland dem som samarbetat med honom.
Att våga se hela bilden Merita-perspektivet är att ett samhälle vinner på att granska även sina kulturella ikoner utan skygglappar. Att erkänna Bergmans mörka sidor innebär inte att förneka hans konstnärliga betydelse – men det är en påminnelse om att geniala verk inte ursäktar usla värderingar.
Sverige har under lång tid odlat en tendens att skydda kulturella storheter från obekväma frågor. Skarsgårds uttalande påminner om att ingen person – hur hyllad eller etablerad som helst – bör stå över en ärlig granskning.
Kulturarv eller kult? Frågan blir därför: vill vi vårda Bergmans arv som ett öppet kulturarv, där också hans ideologiska villfarelser ingår i berättelsen? Eller ska vi fortsätta odla en kultstatus där bara det glorifierande perspektivet tillåts?
Det är en diskussion som inte bara rör Bergman, utan också synen på hur vi förhåller oss till konstnärer, makthavare och andra profiler som präglat svensk historia.
