Svenska kraftnäts sparkade generaldirektör får 145 000 i månaden till 2031 När Per Eckemark fick lämna sitt uppdrag som generaldirektör för Svenska kraftnät efter bara sju månader var det många som höjde på ögonbrynen. Men ännu mer anmärkningsvärt är att han nu får behålla hela sin månadslön på 145 000 kronor – fram till våren 2031.

Det innebär att skattebetalarna kommer betala ut över 8,5 miljoner kronor till en person som inte längre leder myndigheten. Enligt regeringen skedde beslutet ”i samråd med Eckemark”, men enligt uppgifter till SVT fanns omfattande missnöje med hans insatser. Formellt ska han nu ”arbeta för ett konkurrenskraftigt och starkt Sverige” inom Regeringskansliet – en omskrivning som i praktiken innebär en avlönad icke-tjänst.

En kultur utan ansvar Att högt uppsatta generaldirektörer får behålla sina löner långt efter att de entledigats har blivit ett återkommande fenomen i svensk statsförvaltning. När toppchefer misslyckas, eller tappar regeringens förtroende, flyttas de sällan ut – de flyttas uppåt eller åt sidan.

Systemet bygger på ett cirkulärt skyddsnät, där staten undviker att skapa konflikter genom att betala vidare i åratal i stället för att kräva ansvar. Resultatet är ett moraliskt vakuum, där chefer kan misslyckas utan att riskera något – och där medborgarnas förtroende för myndigheterna steg för steg urholkas.

Symbolen för en större ordning Eckemarks fall är inte unikt. Det är ett exempel på en kultur där ansvar aldrig får kosta något. Samma mönster syns på flera myndigheter: ledare som lämnar efter bristande styrning, ineffektivitet eller interna konflikter – men ändå belönas med långa förlängda löner, rådgivartitlar och tystnadspaket.

När staten betalar miljonbelopp till personer som inte längre gör jobbet, skickas ett tydligt budskap: ansvar är för vanliga medborgare – inte för eliten.

Ett system i behov av reform Sverige behöver en ny ordning för ansvar inom statsförvaltningen. Om medborgarna ska kunna lita på sina myndigheter måste konsekvenserna för misslyckanden återställas. I ett land där vanliga löntagare riskerar uppsägning för minsta misstag, kan det inte vara rimligt att statliga toppchefer får livstidslön för misslyckade resultat.

Så länge den ordningen består är det inte individerna som är problemet – utan systemet.