Socialdemokraterna vill lägga ytterligare 500 miljoner kronor på att skapa sommar- och extrajobb åt unga – utöver regeringens redan beslutade satsning på 250 miljoner kronor. Partiet hävdar att detta skulle ge 45 000 arbetstillfällen och beskriver det som en insats för att hjälpa unga att få in en första rad i sitt CV.

Men i grunden handlar förslaget om något helt annat: att använda skattebetalarnas pengar för att skapa arbeten som marknaden inte efterfrågar – och därmed köpa framtida röster.

Bidragslinje förklädd till arbetslinje På en pressträff sa Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesperson Ardalan Shekarabi att unga behöver en ”positiv start” på arbetslivet för att undvika långtidsarbetslöshet. Partiordförande Magdalena Andersson fyllde på:

– 45 000 möjligheter att få den där första, viktiga raden på cv:t.

Problemet är att de jobb som nu ska skapas är artificiella – påhittade av kommuner och myndigheter, inte av en fri arbetsmarknad som behöver arbetskraft. Det är inte produktiva jobb som möter faktiska behov. Det är skattefinansierade sysselsättningsprojekt där verklig efterfrågan saknas.

Kostnaden för dessa "möjligheter" landar på skattebetalarna – vars pengar används för att finansiera politiska projekt i stället för att gå till nödvändiga samhällsfunktioner.

Regeringen har redan anammat samma strategi Vad som gör saken värre är att Tidöregeringen, som ofta kritiserar Socialdemokraterna för bidragspolitik, redan har anammat samma modell. Arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Persson (L) presenterade i mars en satsning på 250 miljoner kronor för sommarjobb i kommuner med hög arbetslöshet. Målet är 15 000 jobb.

Bidragen ska gå till kommuner som redan har en arbetslöshet över medianen, och där kommunerna själva får fördela jobben – ofta efter lokala, politiska prioriteringar.

Med andra ord: även regeringens politik bygger på att skapa arbeten som marknaden inte efterfrågar och som finansieras av tvångsbeskattning.

En beprövad socialdemokratisk paradgren Socialdemokraterna har länge förstått att vägen till makt går via beroendeställningar. Genom att bygga ut bidragssystem och skattefinansierade anställningar knyter partiet stora väljargrupper till sig. Den som fått sitt första jobb genom en politisk satsning lär vara tacksam – och kanske mer benägen att rösta på dem som betalat lönen.

Det är en cynisk men effektiv strategi: sätt partiet före landet, välj makt framför marknad.

Problemet är att detta underminerar ekonomins naturliga drivkrafter och leder till lägre produktivitet, högre skatter och ett svagare samhälle på sikt. Skattepengar som kunde ha investerats i skola, vård, rättsväsende eller skattesänkningar används i stället för att finansiera arbetsuppgifter som inte efterfrågas på riktigt.

En "lösning" som förstärker problemen Magdalena Andersson kritiserade vid pressträffen regeringens "bidragslinje". Men ironiskt nog är hennes eget recept en ännu mer renodlad form av bidragspolitik: politiker skapar jobb, politiker betalar lönerna, och politiker tar äran – med skattebetalarnas pengar som insats.

Det är en tillfällig kosmetisk lösning på arbetslösheten som i själva verket cementerar beroendet av staten och minskar incitamenten för en sund arbetsmarknad.

Frågan kvarstår: Vem sätter Sverige först? Riktig frihet och välstånd bygger på riktiga jobb som växer fram för att människor efterfrågar varor och tjänster – inte på politiker som leker arbetsgivare med andras pengar.

Både Socialdemokraterna och regeringen borde ställa sig en enkel fråga: Sätter vi Sverige först – eller sätter vi partiet först?