Sommaren 2025: Kallt i luften, hett i spalterna Medan koftan åker på och tomaterna vägrar mogna i den svenska julikylan, kokar mediespalterna av klimatlarm. I en uppmärksammad krönika i Fokus drar journalisten Sofie Löwenmark bort ridån från ett av vår tids mest uppenbara – men minst diskuterade – hycklerier: klimatmoralen.

Att längta efter värme är numera ett potentiellt åsiktsbrott. Att drömma om solresor, en varm sommar eller att ifrågasätta tonläget i klimatdebatten riskerar att leda till uppsträckning i spalterna. Men ofta är de som mästrar mest de som själva flyger mest.

När forskaren blir aktivist – och aktivisten blir norm Löwenmark sätter fingret på något som blivit allt tydligare: hur klimatfrågan inte längre hålls isär från aktivism och ideologi. Hon lyfter bland annat hur forskare som är knutna till FN:s klimatpanel (IPCC) samtidigt ägnar sig åt civil olydnad och döms för lagbrott – utan att deras trovärdighet som objektiva experter ifrågasätts. I ett annat sammanhang hade detta väckt allvarliga frågor om oberoende och förtroende. Här är det tyst.

Samtidigt får den som vågar peka på att fler människor dör av kyla än värme snabbt en stämpel: klimatförnekare. Narrativet är riggat, och FN står för facit.

Värmen är synd – men semester i solen är okej? Hyckleriet blir särskilt påtagligt när välkända profiler som varnar för värmeböljor i sina texter samtidigt solar sig på lyxhotell vid Medelhavet. Löwenmark nämner Alex Schulman som ett typexempel: klimatpanik på ledarsidan, men soldränkta Instagrambilder från Mallorca.

Skillnaden mot andra skribenter? De som vågar stå för att de gillar värme, snarare än att skämmas. Och det är just detta Löwenmark efterlyser: mindre moralism, mer hederlighet.

En ny klimatrealism? Flera tecken tyder på att klimatfrågan står inför ett skifte. Inte ett skifte i vetenskapen – utan i retoriken. Fler röster börjar ställa frågor, utan att ifrågasätta klimatförändringarnas existens. Det handlar om att göra upp med domedagskulten, den tysta lojaliteten med sekterism, och hyckleriet hos de som predikar mest – men lever som förr.

Kanske är det Löwenmarks viktigaste poäng: det är fullt möjligt att ta klimatfrågan på allvar utan att delta i det andliga väckelsemöte som debatten ofta förvandlats till.