Kisslarmet tillbaka: Nu vill SMHI att du håller dig på stranden SMHI varnar återigen allmänheten för att kissa i havet – som om det vore ett allvarligt miljöhot. Problemet? Det är en i princip verkningslös åtgärd, samtidigt som verkliga utsläpp från reningsverk och jordbruk får fortgå.

Värmen kommer – och med den algskräcken När badtemperaturen stiger kommer också det årliga larmet om algblomning. I år pekar SMHI:s marinbiolog Maria Johansen ut ett nytt hot: badgäster som kissar i vattnet.

– Det innehåller näring, som bakterierna får tillgång till. Det här gäller särskilt i badområden med grunt vatten, säger hon till Svenska Dagbladet.

En liknande uppmaning spreds även förra sommaren, då biologen Anna Björn hävdade att en liter urin kan göda ”sex till åtta kilo alger”. Men vad som låter som ett naturvetenskapligt påstående är i själva verket en kraftigt förenklad och i hög grad vilseledande bild.

Vad orsakar övergödning – egentligen? Det är väldokumenterat att de största bidragande orsakerna till övergödning i Östersjön och andra svenska vatten är:

  • Näringsläckage från jordbruket, framför allt fosfor och kväve som sköljs ut i havet vid regn.
  • Överbelastning av reningsverk, vilket ofta leder till breddning – ett tillstånd där obehandlat avloppsvatten släpps rakt ut i havet.
  • Intern belastning, alltså när tidigare utsläppt fosfor lagrats i bottensediment och frigörs under syrebrist.

Att någon kissar i havet när de badar är i detta sammanhang en miljömässig icke-fråga.

Symbolpolitik i mikroskala Att peka finger åt enskilda människor som kissar i havet må tillfredsställa ett visst behov av personlig skuldprojektion, men det saknar helt proportion i jämförelse med de verkliga utsläppen.

Ändå tycks vissa myndigheter och experter föredra att fokusera på den enskildes beteende – trots att hela havet används som avloppsbrunn av både jordbruk och samhällssystem under normala väderförhållanden.

Ett symptom på samtiden SMHI:s uppmaning att sluta kissa i havet är talande för en tid där ansvar individualiseras, medan större aktörer undgår granskning. När reningsverk rutinmässigt breddar sitt avlopp direkt ut i badvatten efter ett åskväder – då är det tydligen ingen som säger något.

Men när en badgäst släpper ifrån sig några milliliter urin i vattnet – då slår experterna larm.