En märklig konflikt inom jämställdheten Jämställdhetsmyndighetens beslut att sluta använda bilder på barn i slöja har utvecklats till något betydligt större än en intern bildpolicy. Kritiken från anställda, som beskriver beslutet som exkluderande, blottlägger en djupare konflikt om vad svensk jämställdhetspolitik egentligen ska försvara – och mot vad.

Myndighetens generaldirektör Lise Tamm har motiverat policyn med att staten inte ska bidra till att normalisera könsdiskriminerande praktiker eller sexualisering av flickor. Det är i linje med myndighetens uppdrag. Ändå möts beslutet av intern protest.

När inkludering omtolkas Kritiken har nu bemötts av Caroline Thelning, grundare av organisationen Kvinnokraft 4.0, som i intervjuer tydligt vänder på perspektivet. Att avstå från bilder på barn i hijab är, enligt henne, inte exkludering – utan ett sätt att inkludera barn oavsett familjens normsystem.

Hennes poäng är central: staten har ett ansvar att utgå från barns rättigheter, inte från religiösa eller kulturella sedvänjor som i praktiken innebär könssegregering. Att detta synsätt beskrivs som kontroversiellt inom en jämställdhetsmyndighet väcker frågor om hur relativiserat jämställdhetsbegreppet har blivit.

Symboler är inte neutrala Debatten handlar ytterst inte om enskilda individers klädval, utan om vad staten signalerar genom sin kommunikation. Hijaben är inte vilken symbol som helst. Den är intimt kopplad till ett normsystem där flickors och kvinnors kroppar regleras på ett sätt som står i konflikt med svensk jämställdhetspolitik.

När myndigheter använder sådana symboler i sin kommunikation gör de mer än att ”representera mångfald”. De legitimerar ett parallellt normsystem. Det är detta som Thelning pekar på – och som kritikerna inom myndigheten förefaller bortse från.

Myndighetsuppdraget som tappats bort Jämställdhetsmyndigheten lyder under svensk lag och regeringens jämställdhetspolitiska mål. Dessa omfattar att motverka könsdiskriminering och stärka barns rättigheter. I det ljuset är beslutet om bildpolicyn inte radikalt, utan konsekvent.

Det verkligt anmärkningsvärda är snarare att anställda inom myndigheten upplever detta som ett problem. Det antyder att delar av förvaltningen har rört sig bort från ett rättighetsbaserat synsätt – och i stället börjat betrakta jämställdhet genom ett identitetspolitiskt raster där symbolisk representation väger tyngre än faktisk jämlikhet.

En större fråga än en bild Detta är inte en isolerad konflikt. Den följer ett välbekant mönster där statliga institutioner hamnar i försvarsställning när de faktiskt försöker upprätthålla svenska normer om barns och kvinnors rättigheter. I stället för att diskutera innehållet – hedersnormer, könssegregering och religiöst motiverad kontroll – fastnar debatten i anklagelser om exkludering.

Frågan som återstår är därför större än Jämställdhetsmyndigheten: Har staten fortfarande modet att stå upp för sina egna principer, även när det skaver mot aktivistiska tolkningar av inkludering?

I den meningen säger slöjdebatten mindre om bilder – och desto mer om tillståndet i svensk jämställdhetspolitik.