Ny kritik om myndighetsaktivism I en gästkolumn i Göteborgs-Posten riktar Anna-Karin Wyndhamn skarp kritik mot Skolverket. Enligt henne motverkar myndigheten aktivt regeringens ambition att lägga om kursen i svensk skola.

Bakgrunden är läroplansutredningen, som skulle markera slutet på det som beskrivits som en postmodern och elevcentrerad kunskapssyn. Regeringen har betonat att ämneskunskap, färdighetsträning och lärarens auktoritet ska återupprättas.

Men enligt Wyndhamn håller Skolverket fast vid en annan linje.

Glidning från utredningens intention Kritiken rör hur Skolverket hanterat arbetet med nya kursplaner.

Myndigheten upphandlade forskare för att ta fram ämnesbeskrivningar – men gjorde enligt Wyndhamn inte läroplansutredningen styrande i uppdraget. Krav på systematiska forskningsgenomgångar och tydlig referenshantering ska heller inte ha varit obligatoriska.

Resultatet, menar hon, är underlag som i vissa delar:

  • Skruvar upp digitaliseringen trots att utredningen vill tona ned den
  • Förespråkar ökad individualisering trots att utredningen varit kritisk
  • Återintroducerar teorier om lärande som saknar evidens

Hon menar att den ”flummiga kunskapssyn” som regeringen sagt sig vilja lämna bakom sig återkommer i Skolverkets interna utkast.

Expertgruppen larmar Wyndhamn ingick själv i expertgruppen bakom läroplansutredningen. Hon uppger att även expertgruppen framfört kritik mot hur Skolverket hanterar processen.

Enligt artikeln slår myndigheten dock ifrån sig invändningarna och hänvisar till egen kompetens och självständighet.

Det är här den större frågan uppstår: När en myndighet tolkar – eller omtolkar – ett politiskt beslut, var går gränsen mellan professionell självständighet och myndighetsaktivism?

Ett återkommande mönster Debatten om Skolverket är inte ny. Riksrevisionen har tidigare riktat kritik mot myndighetens arbete med styrdokument. Samtidigt har lärare under lång tid vittnat om otydlighet, omfattande dokumentproduktion och svåröverskådliga reformer.

Frågan är om konflikten nu handlar om mer än metodik – och i stället om synen på kunskap, pedagogik och skolans roll.

Om regeringen vill driva en tydlig kursomläggning men myndigheten tolkar uppdraget i en annan riktning uppstår en maktfråga.

Vem styr egentligen skolan? Svenska myndigheter är självständiga, men de är samtidigt satta att verkställa politiska beslut. När spänningar uppstår mellan departement och myndighet ställs principfrågor på sin spets: Hur långt sträcker sig myndighetens tolkningsutrymme? Kan en myndighet i praktiken bromsa en reform? Har regeringen verktyg – och vilja – att ingripa?

Wyndhamn menar att Utbildningsdepartementet bör vara berett att lyfta uppdrag från Skolverket om myndigheten inte levererar enligt direktiven.

En symbolfråga inför valrörelsen? Skolan har varit en av svensk politiks mest omdebatterade frågor i två decennier. Resultatfall, ordningsproblem och lärarbrist har präglat diskussionen.

Om bilden sätter sig att en central myndighet motverkar en politiskt beslutad kursändring kan frågan om ”myndighetsaktivism” bli en del av valrörelsen.

Det handlar i så fall inte bara om pedagogik.

Det handlar om styrning, ansvar – och om vem som ytterst bestämmer över svensk skola.