Skottlossning i Örebro: Vem ställs till svars när våldet aldrig tar slut? En lägenhet i Örebro besköts med flera skott natten till söndag. Flera personer befann sig i bostaden – men ingen träffades. Polisen beskriver det som ren tur. Brottet rubriceras som tre fall av försök till mord samt grovt vapenbrott. Men trots att skjutningar som denna blivit vardag i Sverige är tystnaden öronbedövande när det gäller ansvarsfrågan.
Våldsmonopolet krackelerar Det talas ofta om att polisen behöver fler verktyg. På senare år har dessa också levererats. Regeringen har genomfört omfattande lagändringar som stärker polisens befogenheter. Signalspaning, preventiv avlyssning, vistelseförbud och anonyma vittnen har tillkommit. Polismyndigheten har samtidigt fått rekordhöga resurser.
Men resultaten uteblir. Gängvåldet fortsätter. Skjutningar sker nattetid mot bostäder där människor sover. I Brickebacken i Örebro sköts det rakt in i ett flerfamiljshus. Det kunde lika gärna ha blivit en massaker. Polisen utreder mordförsök – men har ingen misstänkt. Ännu en skjutning till handlingarna.
Vardagsvåld – ingen nyhet längre? Det kanske mest skrämmande är att denna typ av nyhet knappt längre blir en nyhet. Händelsen nämns visserligen i lokalmedia och med ett kort telegram i vissa riksmedier – men i övrigt är reaktionen återhållsam. Inget politiskt ansvar utkrävs. Ingen rikspolitiker kräver omedelbara åtgärder. Ingen journalist ställer rikspolischefen till svars.
Det är som om det blivit normalt att delar av landet präglas av skottlossningar, mordförsök och ständiga polisinsatser. Att polisen tappat kontrollen i vissa områden ses inte längre som ett nödläge. Det borde det vara.
En berättigad fråga: Varför vänder inte utvecklingen? När resurserna ökar och verktygen blir fler, men läget förblir oförändrat – eller förvärras – är det rimligt att ställa frågan: Varför ser vi ingen tydlig förbättring? Och vem bär det yttersta ansvaret?
Det är dags att rikta blicken mot Polismyndighetens högsta ledning. Har rikspolischef Petra Lundh lyckats vända utvecklingen? Är det rimligt att hon stannar, eller behövs en ny ledning med förmåga att skapa verklig förändring?
I varje annan myndighet där krisen blivit det normala hade frågan redan ställts.
