Sexbrottsdömda i barnverksamhet – ett allvarligt systemfel En granskning från SVT Nyheter Skåne visar att minst 17 personer dömda för sexualbrott under de senaste två åren har placerats i barn- och ungdomsverksamheter för att avtjäna samhällstjänst. I flera fall har placeringarna skett trots att föreningarna uttryckligen sagt nej till att ta emot sexualbrottsdömda.
Detta är inte bara ett misstag. Det är ett allvarligt haveri i omdöme och ansvar.
Återanpassning får aldrig ske på barns bekostnad Samhällstjänst bygger på tanken om återanpassning. Den kan – med rätt placeringar – vara ett rimligt alternativ till fängelse. Men det finns självklara gränser.
Att dömda våldsbrottslingar inte bör placeras i barnmiljöer är uppenbart. Att dömda sexbrottslingar ändå gör det vittnar om något betydligt värre: total brist på sunt förnuft.
I flera av de granskade fallen rör det sig om domar för sexuella övergrepp mot barn, barnpornografibrott och våldtäktsrelaterade brott. Ändå har dessa personer placerats i verksamheter där barn vistas dagligen – ibland med direkt kontakt.
Sekretess används som ursäkt Kriminalvården uppger att man av sekretesskäl inte informerar föreningar om vilken typ av brott den dömde begått, och att det är upp till den dömde själv att berätta.
Det resonemanget håller inte.
När staten placerar dömda personer i civilsamhällets barnverksamheter är det statens ansvar att säkerställa att placeringen är lämplig. Sekretess får aldrig bli en ursäkt för att vältra över riskbedömningen på ideella ledare – eller för att ignorera tydliga nej.
Att Kriminalvårdens egna företrädare i efterhand medger att placeringarna varit ”olämpliga” förändrar inte saken. Skadan är redan skedd.
Ett myndighetssystem utan personligt ansvar Det mest anmärkningsvärda är inte att misstag begåtts – utan att ingen tycks bära personligt ansvar. Besluten har fattats, gång på gång, med samma resultat: barns trygghet har åsidosatts.
Detta aktualiserar återigen frågan om tjänstemannaansvar. När grovt omdömeslösa beslut fattas inom myndigheter, utan konsekvenser för beslutsfattarna, undergrävs både rättsstaten och allmänhetens förtroende.
Frågan drivs sedan länge av Medborgerlig Samling, som kräver ett återinfört och skarpt tjänstemannaansvar. Tidöregeringens pågående arbete i frågan har hittills kritiserats för att vara en halvmesyr, där ansvar fortsatt riskerar att bli kollektivt – och därmed i praktiken ingens.
Barnens trygghet måste väga tyngst Detta är inte en fråga om ideologi. Det är inte en fråga om hårdare eller mjukare straff. Det är en fråga om grundläggande omdöme.
Att skydda barn är statens mest självklara uppgift. När myndigheter misslyckas med det – trots tydliga varningssignaler, trots föreningars protester och trots brottens karaktär – då är det inte längre enstaka misstag.
Då är det ett systemfel.
