Domen mot klimataktivisterna som skadade en Monet-tavla väcker frågan om svensk rättvisa fortfarande gäller lika för alla Sex klimataktivister som i protest kletade färg och lim på en inlånad Monet-tavla har friats av Stockholms tingsrätt. Motiveringen? Att färgen kunde tvättas bort med vatten eller aceton – och därför inte räknas som skadegörelse.
Domen kan te sig absurd, men den säger något större om tillståndet i det svenska rättsväsendet: när aktivism väger tyngre än ansvar.
En juridisk akrobatik Det är svårt att föreställa sig att någon annan form av skadegörelse – exempelvis graffiti på ett tåg – skulle ha lett till samma utgång. Även där kan färgen tas bort, ibland med samma typ av medel. Men när syftet är ”klimatet”, tycks rättens bedömning mjukna.
Om brottet inte ligger i själva handlingen, utan i hur lätt den kan städas bort, är frågan vad lagen egentligen ska skydda – egendom eller ideologisk sympati?
En rättsstat på glid I praktiken innebär domen att ideologiskt motiverad skadegörelse kan bli straffri, så länge gärningsmannen hävdar ett högre moraliskt syfte. Det är en farlig glidning. Rättsstaten bygger på principen att handlingar – inte motiv – bedöms av domstol.
Att göra undantag för ”goda syften” är att öppna dörren för ett moraliskt godtycke där lagen blir politisk och rättvisan relativ.
En väg mot selektiv rättvisa Domen väcker också en principiell fråga: Om klimatrörelsens aktivister tillåts agera utan konsekvenser, hur ska man då kunna motivera att andra – exempelvis politiska motdemonstranter – fälls för samma slags handlingar?
Det som i ena fallet kallas civil olydnad blir i det andra hatbrott, beroende på vem som håller i penseln. Och när rättssystemet börjar väga ideologi snarare än gärning, har demokratin redan förlorat något avgörande.
Ett samhälle i behov av vuxna Det är fullt möjligt att tingsrätten gjort en korrekt bedömning av lagens nuvarande lydelse. Men då är det lagstiftningen som är problemet. Det måste finnas en tydlig gräns mellan protest och sabotage – mellan ord och handling.
Frihet kräver ansvar. Och rättvisa kräver konsekvens. Om inte, riskerar vi ett samhälle där domstolarna blir opinionsdomare – och där lagen böjs i takt med tidsandan.
