Ett tungt arv som inte längre går att tiga ihjäl Efter åratal av spekulationer och interna diskussioner har Sverigedemokraterna nu släppt sin vitbok – en nästan 900 sidor lång dokumentation av partiets historia, ideologiska rötter och extrema förflutna. Det som länge förnekats eller förminskats står nu svart på vitt: partiet grundades ur den främlingsfientliga rörelsen Bevara Sverige Svenskt, med tydliga och omfattande kopplingar till nazistiska grupper och idéer långt in på 2000-talet.

Författaren Tony Gustafsson, idéhistoriker, konstaterar att det fanns personer med nationalsocialistisk bakgrund i SD ända fram till 2007, och att partiets interna kultur under lång tid var präglad av antisemitism, vit makt-musik och ren rasbiologi.

Ursäkter i efterhand – men till vem, och varför först nu? Partiet valde att släppa vitboken i samband med Almedalsveckan – och partiledaren Jimmie Åkesson bad i sitt tal om en ursäkt till Sveriges judar. Enligt Mattias Karlsson kan ursäkten även omfatta andra grupper, som svarta afrikaner och homosexuella – även om den delen av budskapet uttrycks mer svävande.

Men frågan kvarstår: varför kommer ursäkten först nu? Och varför ges den i så noggrant kontrollerade former, där partiledaren vägrar att ta frågor och skickar fram andra att möta medierna?

Det är lätt att misstänka att syftet med vitboken inte bara är att göra upp – utan också att ta kontroll över narrativet innan någon annan gör det.

En delvis kontrollerad självkritik Vitbokens styrka ligger i det faktabaserade, detaljrika arbetet. Men det är värt att påpeka att det är SD själva som beställt, finansierat och tajmat publiceringen. Att den ges ut nu – efter nästan 20 år i riksdagen, efter maktinträde i svensk politik, efter en Almedalstalspodium – sänder också ett tydligt budskap: det finns en gräns för hur långt partiet är berett att gå i sin självrannsakan, och när.

Ingen i partiledningen har tvingats avgå. Ingen offentlig självrannsakan har gjorts av dem som var med och teg under de år då nazistiska idéer fortfarande cirkulerade i partiet.

En vitbok betyder inte vitkalkning Det är både rimligt och rätt att partier granskar sina rötter. Det är mer än vad många andra partier vågat göra. Men det är också viktigt att förstå vad vitboken inte gör:

  • Den berättar inte varför personer som gick med i partiet under dess mest extrema år stannade kvar.

  • Den förklarar inte varför vissa medlemmar med radikala idéer tilläts avancera.

  • Den adresserar inte i vilken mån idéerna lever kvar i marginalen – eller i partikulturen.

Sverigedemokraternas historia är inte längre en fråga om misstankar. Den är dokumenterad. Det hedrar dem att de erkänner sitt arv – men förtroende bygger inte bara på vad man säger. Det bygger på vad man gör därefter.