”Varför ska staten hjälpa dem som vägrar hjälpa till?” En ny debatt om frivillig återvandring har blossat upp efter att flera svenska kommuner nobbat regeringens inbjudan att delta i dialoger om hur återvandringsstödet kan användas. Flera av dessa kommuner hör till de mest bidragsberoende i landet.
Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling ställde frågan rakt på X: ”Varför ska staten hjälpa en kommun som uppenbarligen inte vill ha något samarbete?”
Han syftade på kommuner som tackar nej till återvandringsstöd men samtidigt begär ökade statliga ersättningar för försörjningsstöd till invånare som inte arbetar.
– Att man ber staten om stöd för att hantera försörjningsbördan, samtidigt som man inte vill hjälpa till att minska den, är för mig helt absurt, säger Aspling till Aftonbladet.
Sonesson: Stoppa finansieringen till Jokkmokk Medborgerlig Samlings partiledare Daniel Sonesson instämde i kritiken – men gick längre. I ett inlägg på X kallade han Jokkmokks kommun för ett ”tydligt exempel på aktivism på andras bekostnad”:
”Jokkmokk har låg skattekraft – bara 60 % av rikets genomsnitt. Kommunen får över 200 miljoner kronor per år i statliga bidrag, men vägrar nu hjälpa regeringen med återvandring. De skickar gärna notan till svenska skattebetalare. Dags att stoppa finansieringen till Jokkmokk.”
Sonesson pekar på att kommunen inte bidrar till utjämningssystemet utan tvärtom får flera gånger mer i bidrag än den får in i egen skatt. Enligt honom illustrerar det en djupare moralisk obalans i hela det svenska utjämningssystemet – där bidragsberoende kommuner inte förväntas ta ansvar.
Kommunal aktivism på andras bekostnad Flera kommuner som vägrat delta i regeringens återvandringsdialog motiverar beslutet med att de ”behöver fler invånare, inte färre”. Men enligt både SD och MED är detta ett politiskt svepskäl.
De menar att det i praktiken handlar om kommunal aktivism, där kommunpolitiker prioriterar ideologiska signaler framför att minska kostnader och belastning för staten.
Frihetligt perspektiv: ansvar utan subventioner Ur ett frihetligt perspektiv väcker konflikten en större fråga: Varför ska staten fortsätta subventionera kommuner som vägrar ta ansvar för sina egna beslut?
Den svenska bidragsmodellen har länge byggt på antagandet att staten alltid täcker underskottet – oavsett hur oansvarigt en kommun agerar. Resultatet är ett moraliskt frikort, där kommuner kan ignorera statliga direktiv men ändå kräva fler miljarder.
Ett system som premierar beroende framför ansvar urholkar både självstyre och frihet. Om en kommun vill driva aktivism, får den också stå för kostnaden själv.
