En linje som återkommer När Mattias Karlsson i en intervju med Svenska Dagbladet pekar på behovet av en nordisk union är det inte ett nytt utspel, utan en fortsättning på en linje som Sverigedemokraterna drivit under flera år. Det som förändrats är snarare omvärldsläget – och därmed mottagligheten för resonemanget.

Bakgrunden är bland annat de spänningar som uppstått i samband med den så kallade Grönlandskrisen, där USA:s agerande enligt Karlsson tydliggjort hur även formella allianser kan visa sig otillräckliga när stormaktspolitiken hårdnar.

Norden som strategiskt mellanlager SD:s resonemang utgår från att mindre stater i ökande grad riskerar att marginaliseras i en värld där stormakter agerar mer oförutsägbart. Lösningen är enligt partiet inte att lämna vare sig EU eller Nato, utan att komplettera dem med ett tätare nordiskt samarbete – institutionellt, militärt och politiskt.

Poängen är att Norden utgör något som varken EU eller Nato fullt ut kan ersätta: en region med djup kulturell, historisk och institutionell samhörighet, samt likartade samhällsmodeller och säkerhetsintressen. I SD:s analys skapar detta bättre förutsättningar för gemensam planering, snabb samordning och strategiskt djup.

Ett samarbete utanför EU-ramen Ett återkommande argument från SD är att ett nordiskt samarbete måste kunna fungera även utanför EU:s institutioner. Norge och Island står utanför unionen, samtidigt som samtliga nordiska länder nu är Nato-medlemmar. Det öppnar för nya former av integration, särskilt på försvars- och beredskapsområdet.

I en debattartikel från 2025 argumenterade flera tunga SD-företrädare, däribland Aron Emilsson och Angelika Bengtsson, för att Sverige borde ta ledartröjan i arbetet mot en mer konkret nordisk försvarsunion. Fokus låg då på gemensam logistik, industri, totalförsvar och krisberedskap.

Från idé till realpolitik Det som tidigare ofta avfärdats som en vag eller romantisk vision om nordisk gemenskap framställs nu i allt högre grad som ett svar på konkreta säkerhetspolitiska problem. SD:s företrädare menar att världen rör sig mot ett läge där små och medelstora stater inte längre kan utgå från att andra alltid kliver in till deras försvar.

I den meningen är talet om en nordisk union mindre ett uttryck för ideologi och mer ett försök att formulera en regional maktbas i en mer instabil värld.

Frågan är inte om idén är ny – utan om tiden till slut har hunnit ikapp den.