Europas gränser hårdnar – är detta början på slutet för Schengen? När Polen svarar på Tysklands migrationspolitik med egna gränskontroller väcks frågan: hur länge till klarar sig EU:s mest konkreta integrationsprojekt – den fria rörligheten – från att haverera under trycket från migrationskrisen?

Gränskontroller i repris Vid midnatt natten till måndag införde Polen tillfälliga gränskontroller mot Tyskland. Samtidigt införs kontroller även mot Litauen. Officiellt motiveras åtgärden med behovet att stoppa irreguljär migration – men den verkliga anledningen är snarare politisk.

Detta är nämligen ett svar på att Tyskland under våren börjat skicka tillbaka migranter till Polen, i strid med Dublinförordningen enligt polska källor. I bakgrunden finns den nya tyska regeringens försök att visa "handlingskraft" i migrationsfrågan efter att högeropinionen pressat upp frågan på dagordningen.

Det handlar alltså inte om ett akut hot, utan om symbolpolitik. Gränskontrollerna är en maktdemonstration – på båda sidor.

Ett söndertrasat samarbete Schengenavtalet, som fyller 40 år i år, var tänkt att skapa ett gränslöst Europa med fri rörlighet för varor, tjänster och människor. I praktiken är det i dag fullt av undantag. Frankrike har haft gränskontroller nästan oavbrutet sedan 2015. Österrike förlänger sina var sjätte månad. Slovenien införde kontroller mot Kroatien kort efter att landet släpptes in i Schengen.

Och nu går även Polen och Tyskland in i en ömsesidig upptrappning som inte bara påverkar migranter, utan också pendlare, företag och gränsregioner som lever på öppenhet.

Migrationsexperter är eniga: kontrollerna fungerar inte. Smugglare vet hur de ska undvika dem, och antalet migranter som faktiskt stoppas är marginellt. Däremot skadar de ekonomin. Transportförseningar, dyrare leveranser och längre pendlingstider slår direkt mot Europas logistikkedjor och gränsregionernas småföretag.

Symbolik istället för lösning Vad vi bevittnar är alltså inte en lösning på migrationskrisen – utan ett politiskt skådespel. Politiker i både öst och väst försöker övertrumfa varandra i beslutsamhet, samtidigt som ingen adresserar de verkliga problemen: EU:s brist på gemensam gränskontroll, dysfunktionella asylsystem och ett fullständigt haveri vad gäller återvändande av dem som saknar asylskäl.

I stället för att stärka yttre gränser och öka den interna effektiviteten, demonterar man inifrån det som en gång var EU:s frihetliga kärna: Schengen.

Och allmänheten? Den får stå ut med konsekvenserna – längre köer, dyrare varor, färre möjligheter.

Vad står på spel? Om trenden fortsätter riskerar EU att förlora sitt kanske mest konkreta integrationsprojekt. Schengen är inte bara en symbol, det är infrastruktur: för handeln, för arbetspendling, för tillgång till vård och utbildning över gränser.

Att inskränka Schengen är att slå mot de friheter som EU:s medborgare hittills tagit för givna – med fri rörlighet som ett av de sista kvarvarande löftena från det europeiska samarbetet som faktiskt känts i vardagen.

Men framför allt är det en påminnelse om hur snabbt politiken offrar friheten när opinionen svänger. När väljare kräver kontroll, svarar regeringar med murar – oavsett om de fungerar eller ej.

Det är inte migrationen i sig som river EU:s inre marknad. Det är politikernas symboliska handlingsiver.