En provokation som träffar en nerv I ett uppmärksammat avsnitt av podcasten Sista Måltiden formulerar opinionsbildaren Hanif Bali en av de mest brutala sammanfattningarna hittills av konsekvenserna av svensk politik. Han liknar effekterna av decennier av socialdemokratisk styrning vid ett folkmord – inte i juridisk mening, men som en beskrivning av ett samhälleligt resultat där den svenska befolkningens reproduktion har brutits.

Formuleringen är medvetet chockerande. Men det är också just därför den väcker debatt. Bali sätter ord på en känsla som länge funnits under ytan: att den politik som förts inte bara misslyckats, utan aktivt underminerat möjligheten för nästa generation att bilda familj, äga bostad och föra samhället vidare.

När familjebildning blir ett privilegium Kärnan i Balis resonemang är inte migrationen i sig, utan hur flera politiska system samverkat till att slå mot den strävsamma medelklassen. Han pekar särskilt på bostadspolitiken, där plan- och bygglagen och den kommunala markpolitiken kraftigt begränsat småhusbyggande. Resultatet har blivit skenande bostadspriser som gynnat äldre generationer, medan unga effektivt stängts ute.

När genomsnittsåldern för förstföderskor passerar 30 år är det, enligt Bali, inte ett kulturellt mysterium utan ett politiskt resultat. Ett samhälle där trygghet, bostad och ekonomisk stabilitet skjuts allt längre fram i livet blir också ett samhälle med färre barn.

Ekonomin som generationskrig Bali kopplar detta till en bredare ekonomisk ordning som han beskriver som hyperfinansiell. En ekonomi där banker och kapitalnära institutioner gynnas, medan löntagare och barnfamiljer pressas av inflation, skuldsättning och höga inträdesbarriärer. De som äger tillgångar gynnas. De som försöker etablera sig halkar efter.

I praktiken skapas ett generationskrig där politiken skyddar det etablerade, samtidigt som kostnaderna vältras över på dem som ännu inte fått fotfäste. Att detta sker parallellt med en omfattande befolkningsförändring gör effekten desto mer explosiv.

Demografi som maktfråga En särskilt kontroversiell del av Balis resonemang rör väljardemografin. Under åren med socialdemokratiskt styre beviljades hundratusentals nya medborgarskap. Samtidigt pressades födelsetalen bland den inhemska befolkningen ned. Bali menar att detta inte kan förstås som orelaterade fenomen.

Han pekar på hur Socialdemokraterna i praktiken har byggt ett nytt väljarunderlag, samtidigt som den traditionella medelklassen krymper – både numerärt och politiskt. Uttalanden från socialdemokratiska företrädare om att ”blanda befolkningen” genom bostadspolitik förstärker bilden av att demografi inte bara är ett resultat, utan ett politiskt verktyg.

Folkmord – eller ett samhälle som avvecklar sig självt? Bali är tydlig med att han inte påstår ett juridiskt uppsåt i FN-konventionens mening. Men han vänder på perspektivet: även om avsikten saknas, är resultatet ändå ett samhälle där födelsetalen kollapsar, där en befolkning ersätts snarare än reproduceras, och där politiken systematiskt försvårar familjebildning för stora grupper.

Det är här hans jämförelse blir som mest obekväm – och kanske som mest träffande. För vad kallar man ett politiskt system som inte dödar, men som genom levnadsvillkor, bostadspolitik och ekonomiska strukturer gör det allt svårare för en befolkning att fortleva?

En fråga som inte längre går att ducka Oavsett om man accepterar Balis drastiska språkbruk eller inte, pekar han på en fråga som blivit omöjlig att ignorera: vad händer med ett land som inte längre förmår reproducera sig självt?

Detta är inte en ytterkantsfråga. Det är en fråga om samhällskontraktets kärna. Om trygghet, framtidstro och möjligheten att bygga ett liv. När dessa förutsättningar urholkas räcker det inte att tala om värdegrund eller symbolpolitik.

Då handlar politiken ytterst om överlevnad.