Vänstern jublar – men S vill ha fri reträttväg Socialdemokraterna håller partikongress i Göteborg med budskapet att partiet nu är ett ”förändrat parti”. Men mycket pekar på att detta handlar mer om retorik än verklig kursändring. SVT:s erfarna kommentator Elisabeth Marmorstein konstaterar att Magdalena Andersson visserligen blinkar åt vänster – men att dörren lämnas öppen för att backa.

Partiets vänsterfalang har fått upp hoppet. Förslag om slopat karensavdrag, en statlig investeringsbank, vinstförbud i skolan och en särskild ”arbetarpension” har lyft humöret internt. Totalförsvarsfonden framhålls som ett sätt att finansiera infrastruktursatsningar och klimatomställning med lånade pengar – ett sätt att kringgå det strama finanspolitiska ramverket.

Men som Marmorstein konstaterar: det är upplagt för besvikelse. När det verkligen gäller, är det högst tveksamt om S kommer göra avsteg från sin gamla tradition av att prata vänster men regera höger.

Väljarna riskerar bli dragna vid näsan – igen De största förhoppningarna inför kongressen ligger hos dem som vill se högre skatter på kapital och stora omfördelande reformer. Men den socialdemokratiska partiledningen har inte för vana att låsa fast sig. Istället värnar man om ”största möjliga handlingsfrihet” – ett annat sätt att säga att vallöften kan rymmas inom marginalerna för omförhandling.

Det är ett mönster vi sett förut. Vänstern får några formuleringar att jubla över på kongressen – men när valdagen passerat och verkligheten knackar på dörren, prioriteras makten före ideologin.

Samtidigt fortsätter Socialdemokraterna sin högersväng i migrations- och kriminalpolitiken – en strategi som kombinerar socialdemokratisk retorik med stramare förslag i de frågor där man vill utmana Tidöregeringen.

”Förändrat parti” – eller bara gammal taktik i ny förpackning? Partiets mål att gå till val 2026 som ett förändrat parti bygger i praktiken på samma strategi som inför valet 2018: spela oavgjort i hårda frågor, och sticka ut med vänsterförslag i välfärd och ekonomi. Men den politiska pragmatism som präglar Socialdemokraterna gör att risken är stor att det mest handlar om att behålla mittenväljarna – särskilt de så kallade ”Magdamoderaterna”.

Marmorstein menar att detta är partiledningens akilleshäl: att hålla ihop en bred väljarkoalition utan att faktiskt leverera det de olika grupperna efterfrågar. Det blir svårt att både lova systemskifte och samarbeta med mittenpartier som motsätter sig just dessa förändringar.

Ordens makt, handlingens brist Socialdemokraterna har byggt mycket av sin styrka på att låta varje väljare höra det de vill höra. Den strategin bär fortfarande – men allt fler väljare börjar genomskåda den. Magdalena Andersson talar om förändring, men vägrar samtidigt ta ställning till hur en framtida regering ska se ut. Man vill vara både vänster och mitten, både förändringskraft och garant för stabilitet.

Resultatet riskerar bli att S återigen lovar mycket – men levererar lite. Det är ingen ny berättelse. Det är bara ännu en version av samma gamla manus.